tio ären besökt Preussens hufvudstad kända och värderade sångerska, hade den 5 December f. å. sin afskedsrecett på kongl. operan i Berlin, hvarvid Figaros bröllop uppfördes. Leopoldine Tuczek kom, efter att endast en kort tid ha varit anställd i Wien, till Berlin, der hon debuterade på hofteatern. Denna debut utföll så förträffligt, att hon genast erhöll en fördelaktig anställning, och förblef hon sedan alltid under de tjugofem år, som hon varit stora operans primadonna, publikens älskning. Konstnärinnans röst hörde visst icke till de största, men den var ovanligt vacker och sympativäckande. Härmed förenade hon ett vackert utseende och en ganska framstående dramatisk talang. Det som isynnerhet utmärkte Leopoldine Tuczek, var likväl hennes smak och musikaliska bildniog. Det var också uteslutande dessa egenskaper, hvilka gjorde det möjligt för henne att uppträda i de mest olika roller. Hon var lika stor i den tyska operan, som i den italienska, i opera-serian som i opera-buffan, kortligen, hon förstod icke allenast att fullkomligt sätta sig in i hvarje olika karakter, utan äfven i hvarje nations och hvarje mästares olika skaplynne. Teatern var likväl icke det enda fältet för hennes ovanliga verksamhet; äfven i kyrkosången och föredragandet af små tyska visor eller franska romanser var hon oöfverträfflig. Hvilken skatt denna konstnärinna varit för stora operan genom sin beredvillighet och outtröttlighet, hur sällan hon stört repertoaren, och hur ofta hon erbjudit sig att sjunga i stället för insjuknade kamrater, äro fakta, dem hela Berlin känner, och som det här vore oiverflödigt att utbreda sig öfver. Också hennes godhet mot fattiga och hjepsamhet, så fort det gällde att uppträda för välgörande ändamål, äro förhållanden, som de fleste känna. Det var således naturligt, att publiken så mangrannt som möjligt skulle infinna sig för att skänka henne sin hyllning på den afskedsrecett, som kungen, i betraktande af hennes långvariga tjenstetid, beviljat henne. Denna galaföreställning bevistades af hela bofvet. Så fort ridån gick upp, mottogs redan den ass kedstagande konstnärinnan med ett ändlöst jubel, och hundratals kransar och buketter föllo till hennes fötter. Dessa bifallsyttringar upprepades sedan efter hvarje akt, nästan efter hvarje acen. Under den sista finalen kunde man redan märka, att rörelsen började att blifva fru Tuczek öfvermäktig; hon blef allt blekare och blekare och slutligen var det henne ej mera möjligt att få en ton öfver sina läppar. Efter spektaklets slut ropades naturligtvis under de mest stormande bifallsyttringar på Leopoldine Tuczek. Ridån blef då åter uppdragen, och den firade konstnärinnan visade sig, omgifven af alla sina i operan deltagande kamrater. Men härmed var publiken icke nöjd; den ville se Tuczek ensam. Åter drogs ridån upp, och med darrande steg framträdde Tuczek till rampen, och säkert har operahuset aldrig genljudat af mera skallande och dånande applåder än de, som nu följde. Slutligen gjorde fru Tuczek ett tecken, att hon ville tala. Genast saktade sig bullret, så att det blef sångerskan möjligt att yttra ett ord. Med af tårar nästan qväfd röst tackade hon publiken för den höga grad af välvilja, som blifvit henne bevisad, och bad, att man också i framtiden skulle bibehålla henne i ett vänligt minne, likasom hon aldrig skulle glömma de år, som hon tillbragt vid Berlins teater, utan skulle hon städse anse dem för de lyckligaste i sitt lif. Härefter föll ridån; men ännu i flera minuter derefter ljödo hurrarop och bifallsyttringar från den liksom elektriserade mängden. (Affischen.) Only a penny! De ord hvilka den resande först får höra i London, hvilka dag ut och dag in skrålar den i London lefvande flanören i öronen, och som i synnerhet utöfva en märklig trolldomskraft i barnverlden, äro: ,Only a penny! Nyligen slog en muntergök vad med en god vän att han ville till försäljning utropa en tallrik full med äkta Sovereigns på London Bridge utan att sälja en enda. ,Only:a penny! ladies and gentleman! Äkta fullvigtiga Sovereigns, kom och köp! Only a penny! Han vann sitt vad, ty ingen lyssnade till det välkända utropet: Only a penny! Hade han utbjudit sina Sovereigns för två Pence, skulle han sannolikt ha blifvit af med allesammans. Det är gilvet, att de gatuförsäljare, hvilka sälja allting för en penny, på ett eller annat sätt förtjena sitt uppehälle; men sättet, ja, det är en gåta, ty ännu har man aldrig sett en pennyhandlare blifva af med sina varor. Å Oxford Street, i nårheten af Regent Cirkus, står år ut och år in, burudant vädret än må vara, en trashank som till salu utbjuder små figurer i lådor, hvilka figurer springa fram när man trycker på en liten sjeder; de kogta — onlv a nennv! Alla ha gott hanam man Ja