Göteborgsposten – 16 januari 1862, sida 2

let var också en dyrbar krans, den lyste och glindrade som om den vore besatt med diamanter. Så förflöt är efter är, det ena efter det andra och det ena som det andra. Myrten gick icke ut, huru hårdt den än blifvit medfaren; då våren kom, sköt den ut ljusgröna skott på alla sidor, de växte och bredde at sig, och efter någon tids förlopp bar den en krona, rikare och friskare än nägonsin förut, men nu var den ju också en myrten i sin basta ålder — den var öfver sina fyratio. Den fräkniga flickan var nu inemot femtio. Detta är just icke alltid en flickas bästa ålder, men det tycktes som om hennes nu först begynte. Hennes röda hår blef grått och fråknarne försvunno, men hennes sköna, milda ögon förblefvo oförändrade. Alla voro ense om, att bon var on sällsynt vacker gammal flicka. Då kom det en gång ett bref med svart sigill ut till herregärden. Det var från professorn till den gamla flickan. Hans bustru var död, han sjelf var sjuk, och hans många små saknade vård och tillsyn — nu vände han sig till henne i sin sorg. Hon tvekade icke om hvad hon skulle göra, och herrskapet kunde ej vägra benne tillåtelse att resa, då bon bad derom; men den dagen, då