Göteborgsposten – 16 januari 1862, sida 1

rättighet att säga hvad jag kunde säga, men jag vet nog, hvad jag vet! sade kamwmarrådet, och för hvarje gång han sade så, blef flickans fråkniga kinder alldeles purpurröda, Ett par år hade gått tillanda. Kandidaten hade gjort en karrier, såsom man kallade det, och var redan professor. Under sommarferien ville han besöka sina gamla vänner på herregården. — Det är minsann icke för min akulld, ban kommer, försäkrade inspektoren. — Nej, han har andra ärenden. Nu har ban fått sig ett embete, och det var naturligtvis blott det han väntade på! tillade bokhällaren. — Vore jag som du, flicka, låste jag upp dörren för min myrten, när han nu kommer hitut. Det vore likväl stor synd, om han andra gången skulle slå ibjäl sig, genom att hemta den genom fönstret, hviskade kammarrädet. Det var ofantligt roligt! Den unge professorn kom verkligen ditut. Flickan satt uppe i tornrummet och såg utåt landsvägen. Redan på långt håll upptäckte hon postdiligensen — der dök ett barndomsminne upp i hennes tankar. Hon. fick ej tala mycket med honom första aftonen, men dock tillräckligt, för att hon endast kunde sofva litet om natten.