Göteborgsposten – 16 januari 1862, sida 1

Dä han äter kom sig, och hvarje dag sade henne, huru mycket han hade henne att tacka för, kände hon sig så lycklig deröfver, att hon knappast vågade erkånna det för sig sjelf, och för hvarje gång hon såg på sin myrten, blef hon så underlig till mods. Det var den, som varit skuld till olyckan, och derför tyckte hon, att bon hade den att tacka för all sin lycka. Det dröjde icke länge, förrän han åter reste in till staden. Han skulle läsa på sin examen, Det blef tomt efter honom på herregärden men han hade lemnat efter sig många minnen. de måste nu intaga hans plats. När flickan satt ensam uppe i sitt tornrun och såg en somarfjäril komma in genom fönstret flaxa kring bland myrtengrenarne och flyga bor igen, kom hon alltid att tänka på studenten — eller kandidaten som han nu kallades. Han hadt yttrat så många ord, hvilka ljödo alldeles son om han ej vågade tala riktigt ut dem, och nä flickan tänkte på dem, uppstodo tankar, son bon ej vågade tänka ut, derföre tänkte hor dem åter den ena gången efter den andra. För hvarje gång kammarrådet varit inne staden, förde han helsningar med sig till flicka från kandidaten. Inspektoren och bokhållare kallade honom aldrig för annat än: Jungjsrun kandidat. — Jag säger ingenting, ty jag har ick