Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 3

Uvarjehanda. Ljuset och Lisvet. (Ur Pretessor Moleschotts tillträdestal vid universitetet i kärlch) (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Detta ömsesidiga förhållande emellan vextriket och lufthafvet visar sig också på ett mycket tydligt och lärorikt sätt, då en vext dör af hunger, under det att den i ett tilltäppt rum underkastas ljusets inflytande Den upptager då om dagen den kolsyra som den sjelf utandas under natten, och om natten tilbyter den sig syrgas mot kolsyra, för att dagen derefter åter upptaga och dekomponera den i ljuset. Det går med vexter på samma sätt som med ett hungrande djur, hvars blod föder dess eget kött, under hvilka forhällanden de växtätande djurens afsöndringar likna rofdjurens. Vexten uppehåller nemligen då sin bedröfliga tillvaro blott genom att bland de gröna delarne återupptaga sina egna afsöndringsprodukter. Tillvexten upphör och med den lifvet, hvilket blott kan uppehållas i ljuset och under tillgång på luft; utan denna qväfves djuret och vexten går ut. Värmen kan icke ersätta ljuset. I den höga norden mognar kornet under den solljusa midnatten — en verkan som blotta solvärmen, understödd af ett kortare dagsljus icke skulle kunna åstadkomma. Blommor, blad och frukter äro alltså luftens och ljusets barn. Och då de stråla i sin färgprakt, då deras doft väcker den skaldnatur, som slumrar inom hvarje menniskohjerta, då är det återigen ljuset man har att tacka för färgen och vällukten. I en mörk källare får vexten bleksot, ty dess gröna färgämne kan blott alstras i ljuset ; och då detta ämne alltid är åtföljdt af barts, som