befinna sig aldrig riktigt val derinne, isynnerhet om de skola stå der ett tiotal af år, och det måste myrten här göra. Det finnes en sjukdom, som kallas honungsdagg, derföre att alla bladen på det träd, öfver hvilket den faller, blifva betäckta af en söt, klibbig saft, lik honung eller sirup. Denna sjukdom angrep myrten derinne hos de förlofvade; bladen klibbade sig tillsammans, allt dam och smuts fastnade vid dem, så att man snart icke kunde se, om de voro gråa eller gröna — den såg riktig ömkligt ut. De förlofvade visste nästan icke mera, hvad de skulle göra med denna myrten, men så dog moster och så fingo de annat att tänka på. De måste skiljas åt, och huru hårdt det än var att tillstå det — de insågo nog, att det var för beständigt. Huru skulle det väl gå med den förlofningen. Han fick plats hos en enka — såsom man eller kommissionär, ettdera var det. Hon blef bushållerska hos en enkling, och då han såg, att hon både var ferm och sparsam och lätt att komma ofverens med, så fann han, att de lika gerna kunde gifta sig, och det hade hon då icke heller någonting emot. Myrten — ja, den var så nedrökad och hopklibbad och nedkrökt, att den icke gerna kunde begagnas till brudkrans, men det kunde