delar det färglösa solljuset, stå de röda strälarne, hvilka brytas minst, och de violetta, hvilka brytas mest; till dessa senare sluta sig åter några strålar, som ännu mera afvika från sin ursprungliga riktning, hvilka ögat icke förmår uppskatta. De förråda emelertid sin närvaro genom de kemiska verkningar de åstadkomma — en egenskap som de dela med de violetta strålarne. Klorsilfret blifver nemligen svart i färgbildens violetta strimma, hvaremot den gula och gulröda alldeles icke förmå utöfva någon verkan derpå. Utanför de genom sin svaga brytning utmärkta röda strålarne visar värmemätaren åter några andra strålar, hvilkas brytning är ännu svagare än de rödas, och hvilka, liksom de på andra sidan om de violetta, blott indirekt för ögat röja sin närvaro. Med anledning af sin inverkan på värmemätaren benämnas de värmestrålar. Draper, en utmärkt amerikansk vetenskapsman har genom noggranna försök visat att växterna endast under lysande strålars inverkan förmå dekomponera kolsyregasen. Hvarken de kemiska strålarne eller värmestrålarne äro i stånd att på minsta sätt bidraga till denna sönderdelning. Härmed öfverenstämmer det förhållande, att då solen är betäckt af skyar, går vexternas syrgasutveckling blott långsamt för sig, ja då solljuset helt och hållet är borta framkallas till och med en omvänd verkan. Om natten och nnder solförmörkelser upptaga växterna syre och utandas kolsyra. Redan i skymningen sluta plantorna att upptaga föda och då värmen ej alltförmycket aftager, märker man till och med i skuggan en utveckling af kolsyra, hvilken är så mycket lifligare, ju rikare de gröna växtdelarne äro på ägghvithaltiga ämnen. Gröna frukter afskilja också i mörkret mera kolsyra än de gröna bladen. (!Forts.) EERO