de blott af en cell bestående monaderna, eller de af blåsor sammansatta stjernformigt utbildade eller och långsträckta vattentrådarne än äro, så deltaga likväl äfven de i att utveckla den lifsluft, utan hvilken såväl menniskans ädlaste verksamhet, som den oansenligaste snigels minsta rörelser förlamas. Tager man ett vanligt glas, fyldt med vatten, hvari Priestleys slem lefver, vänder det om öfver en skål med vatten och ställer det i ljuset, skall den ena luftblåsan efter den andra samla sig i glasets öfre del, och under gynnande förhållanden kan så mycket syrgas utveckla sig i ett vanligt stort vattenglas, att ett glödande spån börjar brinna deri. Hvad som försiggår i detta lilla glas, åskådliggör den vexelverkan, som förbinder växtverlden med det öfriga lifvet på hela jordens yta ; ty denna afsöndring af syrgas som blott försiggår i ljuset, bevisar att växten är sysselsatt med att omdana den flyktiga, för våra sinnen omärkliga luften till ämnen som vi kunna taga och känna på. Ehuru några af mulljordens organiska syror, hvilka växterna beröfva jorden i form af ammoniaksalter, väsentligt bidraga till att skog och gräs trifvas riktigt väl, är det dock afgjordt att växternas hufvudsakliga näringsämnen sväfva luften såsom kolsyra, vatten och ammoniak. Skogen, som samlar det mesta af dessa näringsmedel, består sålunda till största delen af qväfvefria organiska ämnen, cellämnen stärkelse, vedämne och kåda, hvilka uteslutande danas af kolsyra och vatten, men blott under den förutsättning, att dessa ämnen förlora syrgas. När cellämnet, som utgör hufvudbeständsdelen i de flesta vextceller, skall bildas af kolsyra och vatten, frigöres ur dessa ämnen mera syrgas än det bildade cellämnet väger! Men blott i ljuset kan denna syrgasutveckling gå för sig. Luftens omdaning till organiska ämnen är derför en förlust; dock blott så länge man endast afser de delar af lufthafvet som tjena växter till föda; ty den syrgas som skogen gårl förlustig, vänder tillbaka till luften för att rikta och rensa den. Enkel och lärorik är historien om upptäckten af detta förhållande emellan luften och växterna. För hundra år sedan visste man intet annat derom, än att vexterna under sin lifsverksamhet utvecklade luft, men ej hvilken. Så långt gingo nemligen år 1754 Bonnets iaktagelser. Senare uppdagade Priestley att den af växterna utandade luften kan underhålla förbränning. Sommaren 1771 lät han ett vaxljus brinna i ett tillslutet rum tills det slocknade af sig sjelft, och då han derefter insatte en lifligt växande myrten, förbättrade luften sig under loppet af tio dagar så mycket att ljuset åter kunde tändas. Härmed hade man nära nog funnit syrgasens vigtigaste egenskap, och Priestley var den djuptingripande upptäckt på spåren, med hvilken han 3 år senare bidrog att lägga grund till naturvetenskapens vigtigaste gren, den moderna kemien. Men blott långsamt framträngde forskningen. Man hade redan i femton år vetat, det lefvande växter göra luften duglig att underhålla förbränning då Ingenhousz uppdagade att det blott är i solljuset som vexterna frigöra syrgas. Men hvarifrån kommer denna syrgas? Detta var en fråga, som hvarken Priestley eller Ingenhousz besvarat. Då kom efter ännu ett årtionde Senebiers arbete öfver soljusets inflytande på vexterne, och nu först var den enkla satsen, att soljuset meddelar bladen förmågan att tillegna sig kolsyrans kolämne och frigöra dess syrgas, hvarigenom luftkretsen bibehåller sin sammansättning, vetenskapens egendom. För att tillfredsställa menniskans forskarande återstod det endast att utfinna mängdförhållandet emellan den apptagna kolsyran och den utandade syrgasen. Hela denna kedja af upptäckter, för hvilka, med våra nuvarande hjelpmedel, knappt skulle erfodrats mer än två år, räckte från medlet af förra århundradet till början af det närvarande. Det var De Saussure förbehållet att lösa den del af uppgiften som återstod. Han visste att växterna både efter mått och vigt upptaga mera kolsyra, äa de afskilja syrgas. Vid studiet af växternas utbyten af sina grundämnen äro siffertalen de enda bevisen att sammanhanget emellan ämnena är riktigt uppfattadt. Två menniskoåldrar erfodrades för att finna den sanning kring hvilken läran om jemvigten emellan djur och växtlifvet vänder sig. Men arbetet som lugnt skred fram emot målet. belönades med en oväntad skörd. Upptäckandet af syrgasen var dess omedelbara frukt, och upp: täckten af alla kemiska ljusverkningar, ända till den af fotografien, har tid efter annan framkal. lats af de undersökningar, till hvilka Senebie gaf impuls. Redan han hade genom försök, under hvil ka växterna saknade ljus, men icke solvärme, äda galagt, att värme utan ljus ej förmår åstadkom. ma kolsyrans sönderdelning i kolämne och syrgas Nyare forskare hafva löst uppgiften, att jemförljusets olika egenskaper med den af gröna vext delar utvecklade syrgasmängden. De strålar — oh e?e?: — mm m m— Aa Am