Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 2

kunnat instämma en så fruktansvärd man för någon domstol. Den gode doktorn förde mig och mitt barn hemligen till sin anspråkslösa boning. Och der lefde jag lika afskiljd från verlden och såg aldrig fullt dagsljus, eburu min man sedan färgen alitits bort från mitt hår och ansigte ville att den ej skulle ersättas genom ny — en önskan, som jag efterkom. Det behöfdes också icke; mitt gula hår hade blifvit grått, min hy askfärgad, och ingen menniska skulle kunnat känna igen den unga qvinna med det glänsande håret och den friska hyn jag varit för aderton månader sedan. De få menniskor som jag råkade, kände mig endast som madame Voss, en enka, som d:r Voss gift sig med i hemlighet och som var mycket äldre än han. De kallade mig den gråa qvinnan. Han lät mig gifva dig sitt tillnamn... Hittills har du icke vetat af någon annan fader; så länge han lefde, saknade du icke faderskärlek. Endast en gång, endast en gång till kom den gamla förskräckelsen öfver mig. Af något skäl, som jag glömt, gick jag mot min vana till fönstret, antingen för att öppna det eller stänga det. Då jag såg för ett ögonblick ned på gatan föll min blick på M. de la Tourelle, lysande, ung och elegant som vanligt, gående på andra