Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 1

oblandad, så är det dock, försäkrar br M., af stor skada för de öfriga barnen. I sanmng ett fruktansvärdt påstående! Men också ett icke mindre förunderligt. Den som iwor, att ingen enskilds sanna båtnad står i fiendtligt förhållande till eller låter köpa sig på bekustnad af det helas, får säkert svårighet att begripa, huru det kan vara en sann fordel för det ena skolbarnet (monitören) att tillfoga stor skada åt det andra (ickemonitören)! Ihågkommer man dernäst, att vid rörligt monitorskap (såsom i härvarande vexelundervisningsskola, hvars system hr M. uttryckligen säger sig ensamt vilja afse) sam tliga barnen under sin gång genom skolan aro turvis monitörer och turvis icke-monitorer, så uppstår af det sagda den sällsamheten, att samma monitörsväsende, som åt hvartenda skolbarn bereder stor nytta, också åt hvartenda bereder stor skada! Kort sagdt: de tvänne satserna om monitörsväsendets gagnelighet för monitörerna och skadlighet för de öfriga barnen kunna, såsom upphäfvande hvarandra, icke bägge vara sanna; och då den förra nyss ofvan befunnits sann, så lärer den sednare vara falsk. Detta visar sig ock ur flera andra synpunkter. Hr M. erkänner å ena sidan, att vexelundervisningen, häldst der man behöfver spara, ej är att förkastva, och medgifver således, att det ändamål, för hvilket skolor stittas, kan äfven med denna method, åtminstone i någon mån, uppnås. Å andra sidan leder likväl det hela at hans theori oundvikligen ull det resultat, att merhoden är absvlut törkastlig och en vexelundervisningsskola rental motsatsen till en skola, näml. en anstalt, der man, i stället för att forvärfva kunskaper, endast kan förlora sådana. Ty då enligt denna theori den for kunskapsförvärfvandet nödiga undervisningen hvarken kan åstadkommas at vexelundervisningsskolans lärare, emedan han dertill alldeles saknar tid och nodgas blifva endast uppsyningsman, ej häller af monitörerna, emedan dessa sor sagdå andamäl ÅCKe kunna vara af någon nytta eller något gagn, utan snarare till skada, och detta ej blott hvad angår kristendomen, utan ock alla öfriga ämnen, iuberäknadt will och med sjelfva inötvandet al s. k. mekaniska färdighetor, hvarvid monitorerna likaledes äro reut vodugliga handledare; så återstår uppenbarligen intet håll, hvarifrån undervisningen kunde komma: m. a. o. platt ingen kunskap står här att törvärfva; och då den, som i kunskaper under en längre tid icke går framåt, säkorlgen i stället går tillbaka, så måste barnen blifva allt okunnigare, ju längre tid de i skolan tillbringa. Att en sådan theori är falsk, som i sin töljdriktiga utveckling råkar i afgjord strid med säkra erfarenhetsrön, behöfver intet vidare bevis. Men hvari består felet? Månne i skedd underskattning af lärarens tilltälle eller af monitörernas duglighet att befrämja undervisningen? Säkerligen i bäggedera; men i synnerhet och väsentligen är det monitörernas duglighet som blifvit orått bedömd. Anledningen synes icke svår att gissa. Utan tvifvel har hr M. vid ofta upprepade besök i vexelundervisningsskolor funnit monitörerna utan undantag fullgöra sitt åliggande ansenligt mycket sämre, än en skicklig lärare (t. ex. hr M. sjelf) i deras ställe skulle kunnat, och i förhastadt missnöje deröfver har han fråndömt dem all lämplighet för sitt ändamål. Vi säga: förhastadt missnöje. Ty att ett skolbarns undervisningsprof icke kan uthärda jämsorelse med en lärares eller mästares, är ju först och främst för mycket sjelfklart, för att nånsin böra öfverraska; för det andra, emedan ett undervisningsprof är