Göteborgsposten – 13 januari 1862, sida 2

jag kunde hur den gamle mjolnaren nu mådde Han sade mig att han var död. Detta förverk. ligande af de värsta farhågor, som hans lång: tystnad väckt hos mig, gjorde på mig ett förfär ligt intryck. Det tycktes som om alla stöd un danrycktes mig. Jag hade talat med Amanta samma dag om den trygghet och trefnad, son väntade henne i min faders hus, om huru tack. sam den gamle mannen skulle vara mot henne och om huru hon i den fredliga boningen lång ifrån det förfärliga Frankrike skulle finna lugi och säkerhet under hela sitt återstående lif. All detta hade jag ansett mig kunna lofva henne och ännu mera hade jag gjort räkning på fö mig sjelf. Jag väntade att få lätta mitt hjert: och mitt samvete genom att berätta allt hvac jag visste för min bäste och klokaste vän. Jag betraktade hans kärlek som en säker ledning ocl ett tröstrikt stöd, och se, han hade gått bor ifrån mig för alltid. Jag gick hastigt ur rummet efter att h fått del af heidelbergarens sorgliga nyhet. Snar kom Amante efter. — Stackars madame, sade hon och tröstad mig det bästa hon kunde. Och nu berättad hon mig småningom hvad mera hon fått böra on mitt barn, som hon kände nästan lika väl son jag genom mina många skildringar såväl på Le: Rochers som under vår hemska, bedröfliga van