Göteborgsposten – 10 januari 1862, sida 3

Undertecknad på sin saders gård. En natt i ernösand. Hur skönt ler solen! Nej, kring skogens toppar Står natten än och sveper sin salopp. Från moln till moln den bleka månen hoppar, Så har han husvill gått i seklers lopp. I sömnens famn de Hernösandska kroppar Ge föga hopp att nånsin vakna opp. Jag fåfängt öfverallt mig famåt lutar Att läsa Rum för resande på knutar. Här är mitt barndomshem: en krog vid vägen Är fordna hyddan på min faders strand. Husvill i natten står jag nu förlägen Vid porten med mitt hattfodral i hand. Ack! det är sannt, det finns en gammal sägen Att ingen är profet i eget land. Dock bättre är det, hur man än må prata, Att sofva på en krog, än på en gata. Och öfver porten stod i färgbokstäfver Stadskällarev — nå, lika godt det ar. En suck i djupet af mitt bröst jag qväsver Och bultar på och nattlogis begär. Ett lurfvigt hufvud sig ur fönstret häfver, En gentleman som ej vill ha besvär. Här finns ej rum, han skrek, stolt som en pascha, Om ock ni vore sjelfva Torre-Arsa. Ack ! bästa herre! låt er dock beveka: Finns ej ett enda rum, det vore fan! Då ni ej skäms att rum om natten neka, Hur butlös är ni Jå på ljusa dan! — Då börjar han åt himlahvalfvet peka Och visa mig åt fandera norr i stan. En Stockholmsbo, mitt herrskap, kan ni tänka, Att så behandla, köra bort och kränka! Dock vill jag först bese de ställen kära, De barndomsvänner, dem jag älskat så: Min gamla brunn, der ofta jag var nära Att hufvudstupa utur verlden gå. Ack! här jag kokat knäck med ingefära I detta rum, som månen skiner på. Här kan jag hitta öfver allt och blunda: Alt är som förr, blott jag är annorlunda. Är allt som förr? Hvar är den långa raden Af skjul och bodar med sin hönsgård bak? Och strandens bryggor med de sköna baden Och tupp och flaggstång, himmelshög och rak? Ack, öfver allt har yxan gått och spaden, Och jemnadt är mitt gröna källartak! Dock fåfängt öfver tidens våld vi klage, Och står jag här — förkyler jag min mage. E. S-dt.