serande de ej satta lit. De se berg af svåigheter hotande resa sig på afstånd, så fort de skåda tramat mot romerska och venetianska lrägornas slutliga lösning; de vanta annu storre olyckor al de stora oredorna i statens tinansiela och i allmänhet inre torvaltning. Upptyllda af dessa farhågor hålla de sig likval mycket stilla. Deras säl att tanka visar sig briott då och äda. Sådant var fallet, da Massimo dAzeglios bret till Matteucci offentuggjordes, hvilket bref aldrig var amnadt att eryckas och hvari den eljest förträftlige patriorten ubtrycker sin otvertygelse alt Neapel aldrig skall blitva helt och hållet forenadt med det ofriga Italien. Vid denna tanke stär ban ännu last, ehuru han är ledsen olver aut ha gitvit uttryck ät densamma. DALeglio och hans vänner göra ingen opposition, de uttrycka intet ogitlande at regeringen, men de togo ingen del i densamma under Cavour, som hvarken behösde eller brydde sig om deras hjelp, och de rygga ätven tillbaka för Cavours osterträdare, hvilka verkligen behofva och söka deras bistånd. San Martino var den euda man som lyssnade, eller lätsade lyssna ull Klcasolls anbud. Hans vilkor voro att man skulle lägga de stora nauonala trågorna åsido, atminstone för eu tid, samt att man skulle aföra inskränkningar i alla grenar at torvaltningen, armeen och flottan i detta afseende icke ens undantagne. Dessa San Martinos vilkor förbluffade alla, och man betraktade dem såsom blotta hugskott at ert nyckfullt sinne; men det ligger kanhända mera mening dem än till en borjan kan tyckas: kanhända iro de en sammanfatening at åsigterna bland detta piemontesiska parti, som Cavour trängde undan men hvars biständ 1 nuvarande förnällanden börjar att djupt kännas och hvars medverkan det annu ej ar sakert om de nuvarande ledarne al regeringen kan undvara, Sedan baron Ricasoli mäst uppgitva hoppet om att kuuna förena antingen Katuzzi, Lanza eller San Martino med sitt kabinett, försöker han nu att reorganisera det ur dess närvarande medlemmar genom att anförtro Cordova inrikesportföljon och i dennes ställe göra Quinino Sella till minister för jordbruk och handel. En sadan kombination kunde för tre eller sex månader sedan ha blifvit använd med fördel, ty Cordova har utvecklat ovanliga talanger, och han skulle kanske ha undvikit mänga at de fel, som nu läggas baron Ricasoli till last mom detta inrikesdepartement, hvars ledning han med så mycken ovilja åtog sig. Men nu har man väntat, att en van hand skulle fatta styret, och fruktar att Cordova skall läta landet genomgå nya experimenter. Kabinettet är ock fortfarande isoleradt. Ingen kan säga hvartill det bekanta förtroendevotum gagnat ministeren, da det ej förskaftat den en praktisk hjelp at nägra praktiska män, ur hvilkas leder, oaktadt allt hvad som blifvit gjordt, ingen velat träda fram som kandidat för inrikesportföljen, unvilken alla de nuvarande ministrarne på det bestämdaste ha förklarat sig vara oförmögne att kunna sköta.