att lägga sig och sofva så länge vi voro qvar i huset. Hon gaf oss till och med ganska tydliga vinkar om att det vore bäst vi ginge åter ut i den kalla och stormiga natten, men vi bådo att få stanna inne under något slags tak, och slutligen gick en ljus ide upp i hennes hufvud. Hon bad oss gå uppför en stege till ett slags vind, som sträckte sig öfver hälften af det höga köket, der vi sutto; vi efterkommo tillsägelsen — huru skulle vi kunnat neka? — och befunno oss på ett rymligt golf utan någon vägg eller skrank eller ledstäng, som kunde hiadra oss falla ned i koket om vi gingo nära kanten. Detta var hushållets förrådskammare eller skräprum. Der lågo uppstaplade sängkläder, der stodo kistor, lädor och mjölsäckar, der fingo vi se vinterförrådet af opplen och nötter, packor af gamla kläder, söndriga möbler och många andra saker. Knappast hade vi hunnit upp förrän gumman tog bort stegen som vi gått upp på, skrattande som vore vi nu urståndsatta att göra något ondt. Vi drogo fram några sängkläder och lade oss med glädje ned på dem i våra torkade kläder någorlunda varma, i det hopp att vi skulle få sofva nog för att återfå krafter för följande dag. Men jag kunde icke sofva och jag märkte att äfven Amante vakade. Vi kunde begge se genom epcingorna mellan bräderna. som utgjorde golfvet, ned i köket, hvilket var endast mycket