— —— — — — ten före år 1859, men hvilka gjort honom tjeuster under hans förmanskap, då han var diktator i Florens, och på hvilkas hangifvenhet for honom samt medlödda förmågor han kunde lita. Men i alla fall visade det sig alt förste ministern utvalt blinda ull att leda den blinde. Hans toskauska vanner voro lika bortkomna 1 Turin som han sjelf var, och byräkraternas liendskap, hvilken mojligen skulle visat sig mindre bitter mot honom, var utan förbarmande mot hans gunstlingar. kicasoh är äfven ett mönster af oegennytta och storelnthet. Liksom han alltid skulle vara färdig att uppofira sig, så tvekade han ej heller, da det gallde att vaga det ledsamma steget och offra sina vänner. Han insåg uodvändigheten af aw förlika sig med piemontesiska paruet och gjorde ifrigt de basta anbud ät dess ledare. isan insåg att en styrelse ej kan bildas på mäta. Han såg sig om etter i statsaffarer erfarna män, for av sköta göromålen, och alldenstund under de sista 10 eller 12 åren hederliga patrioter ingenstädes haft alt göra med statsaffärerna utom i Piemont, var han angelägen om att lägga ineynnerhet inrikesministeriet i handerna på piemonteser. Han vände sig dertore elver hvartannat ull Ratazl, Lanza och San Martino. Ratazzi hade sätt alltför tydliga och, sanningen att säga, ätven alltsor otvermodiga puffar 1 trauska udungarne, och italienarne kunde ej, utan for stor 1Orodmjukelse underkasta sig att ur kejsar Napoleons händer emottaga en minister. Lanza var en hederlig, karaktersfast man, men utan mera tramstående förmåga; dessutom tvekade al ålskilliga skäl dessa bada män, och lato, utan. att rent ut säga nej, Kicasoli forspilla sin dyrbara ud på gagalosa underhanunngar. Katazti kände sig kanhanda för saker på att Ricasolis fall nödvändigt skulle öppna vägen for honom ull sorste ministerplatsen; Lanza trodde att oredan inom inrikesministeriet gate lör längt, sor av han skulle kunna sinna ett botemedel, utan att allt hvad Ricasoli under sin tro mänaders administration gjort helt och haller ka-tades ofver bord. Han kände sig kanhända ej tillräckligt stark, eller var mojligen ock alltför hederlig för att göra sig ull embetsbroder med en, hvilken han kanske genast i början skulle behöfva motsäga, isynnerhet som aflägsnandet al Ricasolis skyddslingar var ew conditio sine qua non tor att han skulle sätta sin fot inom hans departement. San Martino skulle ha visat mindre skrupler, emedan han både hyser större förtroende till sig sjelt och drifves af en stark och befallande, om än något nyckfull och excentrisk karakter. Utan tvifvel skulle han blitvit herre ofver hela situationen, ifall han törmåtts att emottaga inrikesdepartementet, men hans obenägenhet hade poliuska orsaker, och kännedomen af deesa är vigtig så till vida, som den är grundad på den politiska tro, hvilken patrioterna af den gamla piemontesiska skolan ännu bekänna. Piemonteserna äro kalla, praktiska och temligen prosaiska tänkare, hvilka sällan tillåta hoppet springa bort med deras förstånd; de smickra sig ej med att ödet alltid skall rätta sig efter deras önskningar; de bry sig ej om chimerer och anstränga sig ej för att nå det oupphinneliga. Enligt många hederliga patrioters af detta slag åsigt var Cavour sjelf blott en sörrvitlad ehuru lycklig spelare. Allt sedan år 1854 och fälttåget på Krim hafva dessa män blifvit släpade framåt at händelserna utan att hvarken förstå eller kunna beherrska dem. Framgången bragte dem till tystnad, men ölvertygade dem ej. Italiens enhet var ett storartadt, plötsligt bländande fenomen, som förvirrade dem, men till hvars slutliga reali