Fastän mjölnaren var Sieur de Poissys förpaktare och underhafvande, förekom det mig som han stod i mycket närmare förbindelse med M. de la Tourelles folk. Det var klart att han till någon del hade reda på det lefnadssätt, som Lefebvre och de öfriga förde, men jag tror icke att han kände eller ens misstänkte hälften af deras brott, och dessutom tror jag att det låg honom om hjertat att upptäcka hvad som vederfarits hans godsherre, men var långt ifrån att tro det Lefebvre gjort sig skyldig till något mord eller öfvervåld. Han förde ensam ordet och yttrade allehanda tankar och gissnivgar, under det att Lefebvres skarpa ögon under de buskiga ögonbrynen noga bevakade honom, Det låg tydligen icke i den senares plan att låta någon veta att hans husbondes hustru flytt från den förfärliga röfvarekulan, men fastän han icke lät ett enda ord rörande oss undfalla sig, var jag icko desto mindre viss på att ban törstade efter vårt blod och att han blott lurade på ett tillfälle för att tillfredsställa denna känsla. Nu steg han upp och tog afsked, och mjölnaren stängde dörren efter honom och stapplada till sängs. Derefter ingomnade vi och sofvo djupt och länge. När jag vaknade följande morgon, såg jag Amante halft uppstigen stödjande sig mot ena handen och stirrade med uppspärrade ögon ner i köket, Mina blickar riktades också dit, och jag