Ilvarjehanda. De galna Engelsmännen! IAll the Year round läsa vi följande: De romare, bvilka sitta som modeller för konstnärer, äro särdeles pratsamma och vilja ej hafva något att skasla med den målare eller bildhuggare, som icke tillåter dem att låta munnen gå af hjertans lust. Man måste dock medgifva att de äro mycket roliga att höra på, ja, att man tillochmed stundom kan lära ett och annat af dem. De berätta röfvarahistorier, gamla legender och när dörren är väl tillsluten och de kunna vara säkra på att ej höras af oberättigade personer, uppvakta de med många kuriösa anekdoter om auktoriteterna. De ha också åtskilligt att förtälja engelsmännen om dem sjelfva, hvilket är fullkomligt nytt för dem. En romare, hvilken satt som modell för en engelsk konstnär, upplyste honom salunda om at alla engelsmän äro galna. Skärseldens flamma lågar alltid i deras inre. IIade icke Latern sjelf berättat honom det? Detta är orsaken hvarföre de hvarje morgon rulla sig omkring i ott kar med kallt vatten: de vilja nemligen afkyla sina brinnande inelfvor. Man kan ju icke tillfoga en lervande menniska större skymt än att tvätta nenue. Man tvättar blott lik: men saken är den, att alla engelsmän äro galna! Vidare hälla engelsmännen hästar och hundar, hvilka äro likaså galna som deras herrar, som rida ut på jagt i kläder så röda som helvetets ald, skrikande och skrålande som besatta, och förföljande en stackars råf öfver Campagnan, oaktadt den heli ge Fadren strängeligen förbjudit denna vansinniga lek och satt gensdarmer att jaga bort fridstörarne; men hvem förmår hejda galna menniskor på galna hästar? Om de blott önskade att få tag i räfvar, kunde nog sådane i öfverflöd anskastas för en spottstyfver, men de äro allasammans förrykta. Hvad handarne angår, så vet man nog hur det går till att de blifva besatta; har icke Patern berättat, att djefvulen och en legion onda andar fara i dem? Teaterkritik. Om ett för oss, dessbättre, omen i landsorten ökändt teatersällskap, under öfverinseende och ledning af en herr C. J. Å. Malmgren, gifver en recensent i ett lundsortsblad följande gentila omdöme: De spektakler, hvilka uu senast gifvits på härvarande scen af det lilla sällskap dramatiska -artister, hvilka för det närvarande gästa vår atad, hafva, theaterns aflägana belägenhet oberaknadt, dels i anseende till julstöket, dels i anseende till andra missgynnande omståndigbeter, varit mindre besökta, än de apptrådande artisternas bemödande och talang förtjena. Att äfven smärre stycken, som lämpa sig efter ett mindre sällskaps resurser, kunna tillfredsställa äfven den mera nogräknade thcatervännen, har visats genom de här gifna monologer, der fru Lindeberg uppträdt i Malins korgar, fru Malmgren såsom Sigrid Wasa i Erik XIV:s barn af Blauche, och herr Österson uti Calle Glader eller en man af värde af densamme, och der herr Österson utförde sin röl jemförligt, om icke bättre, än hvad man förut här skådat. -Rusiga personager hafva numera upphört att höra till de komiska; men äfven den mest radikale nykterhetsvän måste här deltaga i det löje, som den något kladdige men oförarglige skräddaregesällen Calle Appelqvist, framställd af herr Österson, påtvingar åskådaren, der erinringen om Fredrik Deland väckes hos den, som i denna rol sett denne berömde skådespelare. Vid gårdagens representation uppträdde herr Österson såsom klockaren från Grenna uti Hejbergs Vandeville, Nej, der herr Östersou. likasom i den förr nämde monologen visude sin förmåga att framställa de komikens finesser, hvilka utmärka den sanna konstnären, men så sällan uppfattas af mängden. Vid sammå ruopresentation gafa äfven en komedi, Födelsedagen, författad af hr Österson, hvaraf ådagalades, att herr Österson är mera lycklig skådespelare än dramatisk författare, hvilka båda talanger så sällan hos samma person finnas förenade. Det brillauta och lysande slut, hvarmed Födelsedagen var arangerad, åstadkom, att den gjorde lycka samt föranledde applåder och den vanliga framropningen, på hvilken dock innanför ridåen ej fästades något afseende. Ett dylikt beteende torde, om det fortsättes, kunna utrota de utan all urskillning ständigt skeende framropningarne från de i fonden högt uppsatts tongifvande konstälskarne. Trägen öfning gitver färdighet. Det är då alldeles faseligt hvad du kan sluka maten-e klagade en skomakarefru med anledning af en at lärpojkarnes strykande aptit. Ja, men jag har också öfvat mig allt sen min barndom, blef poj