Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 2

eget hjertas tunga slag. Slutligen tog hon mig vid banden och förde mig i mörkrot ännu en gäng ut i det förfärliga galleriet, der det matta ljaset, som föll genom fönstren på golfvet, liknade långa välnader i svepningar. Jag höll mig tätt intill henne, då jag gick, utan att göra någon fråga — ty hos henne fann jag mensklig sympathi efter det förfärliga öfvergifna tillstånd jag nyss varit i. Vi gingo framåt och togo af åt venster i stället för åt höger, gingo förbi mina rum, der förgyllningen var röd af blod, ini den för oss främmande slottsflygeln, som låg parallelt med vägen derunder. Hon förde mig genom korridorer i bottenvåningen tilla vi kommo till en liten öppen dörr hvarigenom en kall vind blåste, hvilken först ätergaf mig en känsla af lif. Dörren förde till ett slags källare, genom hvilken vi famlade ose fram till dess vi kommo till en glugg, som blott var tillsluten genom jerngaller. Tvenne af dessa voro lösa, såsom Amante säkerligen visste förut, ty hon tog ut dem med sådan lätthet som om hon gjort det många gånger förut, och derefter hjelpte hon mig ut i fria luften. Vi smögo oss omkring baksidan af byggnaden och då vi gingo kring hörnet — hon först — kände jag hennes hand krama mig hårdare för ett ögonblick, och derpå hörde äfven jag ljudet af aflägsna röster och af en spade,