Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 2

Vi mäste tillbringa denna natt under tak, det må gå hur som helst, sade hon, ty regnet strömmade ned obarmhertigt. Jag teg. Jag trodde att slutet på allt detta säkerligen skulle bli döden på ett eller annat sätt, och jag hoppades blott att dödens fasa ej måtte rågas genom menniskors grymhet. Inom en minut hade hon fattat sitt beslut. Vi gingo upp längs strömmen till qvarnen. Det välbekanta ljudet, doften af hvete, väggarna hvita af mjöl — allt erinrade mig om hemmet, och det förekom mig som om jag skulle söka befria mig från den man, som jag led af, och vakna och åter finna mig vara en lycklig flicka vid Neckarstranden. Det dröjde länge innan dörren, hvarpå Amante klappade, öppnades; slutligen frågade en gammal matt röst hvem som var der och hvad man ville. Amante svarade: skydd för två qvinnor under ovädret; men den gamla qvinnan invände under misstrogen tvekan att hon var säker om att det var en karl, som ville slippa in, men att hon icke skulle samtycka dertill. Slutligen lät hon beveka sig, öppnade dörren och lät oss komma in.