Göteborgsposten – 9 januari 1862, sida 1

med en röst så lik hennes vanliga, så sträng och befallande. Hon sade att en af henues egna klädningar med tillbehör var framtagen för min räkning, att hon sjelf var så mycket förklädd som omständigheterna medgåfvo, att den mat jag lemnat efter qvällsvarden nu låg inpackad i hennes fickor, och så fortfor hon att tala om detaljer af vanligaste slag utan att en enda gång yttra sig om den förfärliga anledningen till vår flykt. Jag frågade henne icke huru hon fått veta något eller hvad hon visste. Jag frågade henne det hvarken då eller längre fram, ty jag kunde icke uthärda att höra talas derom; vi tego med vår rysliga hemlighet. Men jag förmodar att hon varit i det angränsande toilettrummet och hört allt. Jag vågade icke tala ens till henne annorlunda än som om det vore den vanligaste sak i verlden att vi begåfvo oss ur denna mördarekula midt i natten. Hon gaf mig föreskrifter — korta, bestämda föreskrifter utan att anföra några skäl, alldeles som man behandlar ett barn, och jag lydde henne såsom ett sådant. Hon gick ofta till dörren för att lyssna, och ofta gick hon äfven till fönstret för att se ut. Hvad mig beträffar, så såg jag blott henne och jag vågade icke släppa henne ur sigte en enda minut, och jag hörde icke någonting annat i den djupa midnattstystnaden än hennes lätta rörelser och mitt