Rättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Man hade i går i poliskammaren det bedröfliga skådespelet af en toltårig tlicka uppkallad för stöld. Hon hade från en piga ullgripit en brun par.mattakladning och sedermera försält densamma. Dessutom bade hon, såsom vid förhöret upplystes, äfven förut stulit tre par kaffekoppar, dem kon enligt sin egen uppgift törsält till en madam för 25 öre. Af dessa peumngar sade hon sig ba lemnat 10 öre till sin mor, som skulle Åiyckt att decta var bra gjort af henne.— Såväl då hon antastades för stölden af kopparne, at hvilken dock ingen sak gjordes, som då bon blet fast tör klädvingen, blef hon af polisbetjeningen uppmanad att tillkannagitva, hvarest hon försålt det stulna, men i båda fallen ledde hon poliskoustaplarne från det ena stället till det andra, utan att visa på det rätta. Ätven vid polisförhöret uppgaf hon blott, att hon sålt sakerna till madamer,hyilkas bostäder hon endast ungefärligt uppgaf. — Mau skulle söka att få reda på de qvinuspersoner till hvilka hon sålt persedlarne. — Mauspersonen Andreas Nilsson, hvilken för närvarande är under tilltal i rådhusrätten för snatteri, stod igår anklagad inför poliskammaren, derföre att han på en gård härstädes tillgripit ett par gamla kopparkarl, en kastrull och en kettil, tillsammans vägande 12 3 skålpund. Ett par poliskonstaplar hade sett Andreas Nilsson komma gående på Kungsgatan, och misstänkande det han ej på arligt sätt atkommit sagde kopparkärl, hvilka han då bar, skyndade de efter och frågade honom hvem kärlen tillhörde. Han svarade då att hans husbonde, som bodde i Gamlestaden, bedt honom hos en kopparslagare så utbyta de båda gamla kärlen mot ett nytt; men då kopparslagaren ej ville gå in på ett dylikt byte, ämnade han återvända med kärlen. Med denna lorklaring, som ej var så illa hopsatt, läto poliskonstaplarne sig nöja, men följde dock mannen, hvilken ännu föreföll dem misstänkt. Hunne uppåt stampen märkte de att Audreas Nilsson började misstänksamt se sig omkring, liksom hade han fruktat för dem, bvarerter han försvann i en port, begaf sig nedåt den obebyggda trakten vid Gullbergsvassen, och till sist gick in i en der i närheten belägen smedja, hvarest han satte från sig kärlen. Slutligen upphunnen erkände han tillgreppet, men kunde ej med bestämdhet uppgifva hvarest ban förofvat det. Poliskonstaplarne togo dock reda derpå. — Malsogarens Ombud sörklarade vid förhöret, att han ej ansag det stulna vara af något värde, utan att tjufven kunnat få det till skänks, ifall han bedt derom, men vid denna välvilliga förklariog kunde poliskammaren naturligtvis ej fästa något afseende, hvarfore målet hänvistes till rådhusratten och kommer Andreas Nilsson att, under förväntan på ransakning vid nämnde rätt, qvarsitta i cellfängelset. — Ringkarlen Jonas Andersson undergick igår förhör angående en af honom från lykttändarne Johansson, Djungholm och Rygren forörvad stöld. Från den förstnämnde hade han tillgripit 5 2. ost och 11 tc. smör; från den andre en guldring med mörk sten, värd 15 rar, samt ett par blåa klädesbyxor, och från den tredje ett par rutiga byxor. Vid igår hållet polisförhör erkände Andersson tillgreppet af ringen och byxorna, men förnekade deremot att han stulit smöret och osten. Likaledes förnekade han att vid stölden ha begagnat dyrk eller falsk nyckel, hvilket likväl af mälsegarnes berättelser syntes troligast. De hade nemligen alla tre på aftonen d. 10 nov. förl. är, då stölden skedde, begifvit sig från Johanssons bostad, hvarest äfven Ljungholm bodde, och der Rygren vid tillfället emot ett par andra utbytt de honom sedermera frånstulna byxorna. Ljungholm hade då stängt till dörren, hvilken först ledde till köket. Att denna dörr blifvit stängd sades äfven en i sällskapet varande gosse kunna intyga. Då de tre lykttändarne på natten hemkommo, funno de dörren olåst och saknade genast ett par af byxorna. Emellertid visste le ej hvem tjufven var, och i denna okunnighet sväfvade de ända tills i förra veckan, då Ljungholm