Göteborgsposten – 8 januari 1862, sida 2

började förbanna mig och säga att sedan M. de la Tourelle var gift dugde han till ingenting annat än att kläda sig grann och parsymera sig, och att hvad mig beträffade, de skulle kunnat skaffa honom tjuge flickor, som voro vackrare och hade mera ruter i sig än jag. Han svarade att han tyckte om mig och att det var tillräckligt. ; Under det detta försiggick, gjorde de något — jag kunde ej se hvad — med liket; ibland voro de, tror jag, alltför upptagna af att plundra det för att kunna tala, men derefter läto de det falla ned på golfvet och började åter att gräla. De gåfvo min man bittra stickord, och blefvo utom sig af vrede öfver hans hånfulla och gäckande svar och hans försmädliga skratt. Och då min man reste upp sitt stackars döda offer för att plundra det på dess dyrbarheter, hörde jag honom skratta alldeles så som han gjorde, när han gaf qvicka svar i madame Rupprechts lilla salong. Fran detta ögonblick hatade och fruktade jag honom. Slutligen sade han på sitt kalla och bestämda sätt, liksom för att göra slut på saken: — Men mina kära vänner, hvad tjenar allt detta prat till, när ni ändå äro öfvertygade att, om jag misstänkte min hustru för att känna mer af mina affärer än jag vill, hon icke skulle öfverlefva dagens slut. Kom blott ihåg Victorino.