Göteborgsposten – 7 januari 1862, sida 2

tagit lifvet af sig, men här i buset har man bättre reda på saken. Jag behöfver icke vara rädd, ty Jacques har gått sin väg, man vet icke hvart, men med sådana menniskor kan man icke våga wista eller ständaktigt yrka på någonting. Herrn kan komma i morgon och det blir icke lång tid att vänta. Men det förekom mig som om jag icke skulle kunna lefva till nästa dag, om jag icke fick brefvet. Det kunde innehålla underrättelsen om att min far var sjuk, döende — måhända ropade ban efter sin dotter från dödesången. Kort sagdt, en oändlig mängd tankar och föreställningar plågade mig. Förgäfves sade Amante att hon kunde misstagit sig — att hon hade svårt för att låsa skrifvet — att bon blott kastat en hastig blick på adressen. Jag lät mitt kaffe kallna, jag förlorade all appetit och vred mina händer af otålighet art komma i besittning af brefvet och få någon underrättelse om de kära derhemma. Amante erhöll alltjemt sitt orubbliga goda lynnoch räsonnerade först och bannade mig sedan. Slutligen sade hon liksom utledsen att om jag ville samtycka till att göra besked för mig vid qvällavarden, aä akulle hon försöka smyga in i berrns rum sedan alla tjenarne lagt sig. Vi kommo öfverens att gå begge när allt var tyst, och se på brefven; det kunde icke ligga något ondt deri, och likväl voro vi eädane