Göteborgsposten – 7 januari 1862, sida 2

Jde underbaraste kompositioner, som skapats utaf någon af skön konst inspirerad mensklig ande. Hvarken förr eller senare har någon kompositör förstått bättre än Mozart, att ej allenast i sången återgilva ott uttryck af de allmänna menskliga passionerna, utan äfven att i dessa figurer och melodiska vändningar på samma gång teckna en individnalitet, så bestämdt utpreglad, som endast en Mozart kunnat det. I sjeltva verket finna svi i Mozart den störste diktaren på det musikaliskt-dramatiska området; han visar sig ega förmågan af en individuel karakteristik i en fulländning, som obetingadt måste anses ensam, förmågan nemligen utt i objektiva gestalter framställa lefvande, sjelfständigt uppträdande menniskor. — Don Juan, Zerlina, Loporello, Donna Anna, Cherubin, Osmin, Blondchen, med ett ord hela raden af de utaf honom framställda karakterer, bevisar denna styrka hos deras genialicke skapare. Hvem förstår väl som han att visa oss, huru menniskan egentligen är till mods, huru hon känner i glädje och smärta, hurn hon älskar, huro hon hatar, huru lycklig hon kan vara, och åter å andra sidan hurn gränslöst olycklig hon kan finna sig? Ej underligt derföre, att öfverallt, i hela vida verlden, hvarest musik idkas, Mozarts namn och verk gjort sig odödliga. Endast af hietet för Mozart skulle vi önskat att denna utmärkta Opera blifvit gifven på ett mera fulländadt sätt, än i fredage var fallte. Om vi också ej kunna begära ett fulländadt utförande i alla detaljer, så bör man väl dock åtminstone hafva rätt act fordra ett öfverhufvudtaget godt utförande och att en hvar af de medverkande är så pass näker på sin sak, att, åtminstone hvad solopartierna vidkommer, inga kantigheter hindra Operana jemna gång. Finalerna äro sällsynt svåra och ett mindre lyckadt utförande af desamma är ursäktligt, så mycket mera som tillochmed sångare, hvilka i åratal sjungit tillsammans i en Upera, i detta hänseende hafva svårigheter att bekämpa. Men om handlingens gång störes af ett bristiälligt inlärande af dialogen, så kunna vi med full rätt beklaga oss deröfver och fordra en ändring härutinnan. Ä Frun Beck-Weichuelbaum (Su-anna) var den enda, som var fullkomligt säker i sin roll och genom sitt lätta, graciösa föredrag samt själfulla spel gaf tärg åt densamma. Utförandet af arian i sjerde akten vann lifligt bifall. Deretter tillvann sig mll Völker, som grefvinnan, mesta erkännandet, hvaraf hon också gjorde rig förtjent genom det lyckade föredraget af den boundransvärda arian i 2:dra akten: heilige Quelle reiner Triebe. Duetten i tredje akten begärdes under stormande applåder da capo. Mll Milhnann gat åt pagens roll alltför litet färg och hr Koch var en skäligen torr Figaro. Gresvons eljest intressanta parti kunna vi för denna gång, med fästadt afseende på det sätt hvarpå det utfördes, ej visa större tjenst än — att förbigå med tystnad. Bavilio roll ligger gynsamt för hr Hofmeistors röst, och hans utförande af densamma var rätt tillfredsställande. Slutligen är det oss en kär pligt att gitva orkestern ett välförtjent beröm för den omsorg och klarhet, hvarmed såväl ouverture som ackompagnement utfördes, ehuru vi måste tillönska den skicklige dirigenten och i synnerhet sångarne en sullatändigare orkester Med anledning af hvad ofvan nämndes. om det otillfredsställande sätt, hvarpå rollerna inläras, torde böra påpekas att herr von Osten sväfvar i stor villfarelse, om han tror att publiken är belåten med att för hvarje abonnementsdag en ny opera gifves; detta kan ju dessutom ej åstadkommas med mindre än att han öfveranstränger sina krafter. Säväl i publikens som i hans eget intresse ligger att de operor, som gifvas, redan vid första uppförandet gå så pass bra, som fallet var vid 2:dra och 3:dje representationen af Barberaren och ÅFriskytten.