Göteborgsposten – 7 januari 1862, sida 1

kunde förströs af en kattunges lek. Och nu eade jag henne en del, ehuru icke allt, och under det jag talade började jag misstänka att den beskedliga menniskan kände mycket af det, som jag dolde och att i talet om kattungen låg en djupare välmening än jag först trott. Jag sade att det var så längesedan jag hörde något från min far, att han var en gammal man och att så mycket kunde hända — att jag mähända aldrig mer finge se honom — att jag hörde så sällan från honom och min bror; skilsmässan frän dem var fullkomligare än jag trott den skola bli, när jag gifte mig. Jag berättade den goda Amante äfven något om mitt hem och mitt lif före mitt giftermål, ty jag hade icke fått en förnäm uppfostran och jag satte värdo på hvarje menskligt väsendes sympati Amante lyssnade med intresse och besvarade mitt förtroende genom att skildra för mig sitt eget lifs händelser och sorger. Sedan kom hon ihåg ärendet och gick ut att se efter kaffet, som vi skulle fått för en timma sedan ; under min mans frånvaro bekymrade man sig sällan om mina önskningar och jag vågade aldrig befalla något. Hon koni straxt tillbaka med kaffe och en stor kaka. — 8e der, sade hon i det hon ställde det på bordet. Se hvad jag röfvat. Madame mäiste!