Göteborgsposten – 3 januari 1862, sida 2

verdrifna artigheter han sade mig, hvilka kommo nela sällskapet att vända sig om och se på mig. Madame Rupprecht var dock förnöjd öfver just det, som misshagade mig. Hon ville gerna att Sophie och jag skullo göra uppseende; naturligtvis skulle bon helst velat att det varit hennes dotter men dernäst hennes dotters vän. När vi skulle gå hem, hörde jag Madame Rupprecht och Monsieur de la Tourelle vexla artiga fraser med hvarandra, hvaraf jag begrep att han skulle komma på visit till oss följande dag. Jag vet icke om jag blef mest glad eller förskräckt, ty jag hade hållit mig på belefvenhetens styltor hela aftonen. Men säkert är att jag kände mig smickrad, när Madame Rupprecht sade att hon bedt honom besöka oss, emedan han visat att han fann nöje i mitt sällskap, och att jag blef ännu gladare öfver Sophes afundsfria förtjusning öfver det intryck jag gjort på en så fin och angenäm herre. Oaktadt allt detta hade de dock svårt att hindra mig från att springa ur salen, när följande dag vi hörde hans röst vid porten fråga efter trappan upp till Madame Ruppreckt. De hade förmått mig att taga på min söndagsklädning och sjelfva voro de klädda som för en bjudning. När han gått sin väg gratulerade Madame Rupprecht mig till den eröfring jag gjort, ty ban bade verkligen knappast talat till någon annan än mig mer än hvad höfligheten fordrade och