att bli en välsignelse för honom under hans älderdom liksom jag varit det undor hans gosseär. Jag tackade honom i mitt hjerta för hans förtroende ty hade icke behofvet varit så stort som det nu är, skulle jag aldrig talat om mitt förflutna lif. Men hon, som dock var min Brägerska, helsade mig icke välkommen, och derföre bosatte jag mig icke i Heidelberg som jag först tänkt för att vara nära min bror Fritz, utan jag nöjde mig med hans löfte att han skullo blifva en fader för min Ursula ifall jag före honom skulle dö och lemna denna bedröfliga verld. Denna Babetta Maller var, om jag så får säga, anledning till hela mitt lifs olycka. Hon var dotter till en bagare i Heidelberg — en utmärkt skönhet i folkets tycke och äfven i mitt. Också jag — du såg mitt porträtt — ansågs för en skönhet, och jag tror att jag var det. Babetta Muller betraktade mig som en medtäflerska. Hon såg gerna att man beundrade henne och bade ingen som älskade henne. Jag hade deremot flera som älskade mig, neml. din morfar, Fritz, den gamla pigan Kätchen och Karl, ajölnaresvennen. Och jag sökte undvika att bli uppmä ksammad, beundrad och bekikad, såsom Ådio schöne Mällerin när jag var i Heidelberg för att göra uppköp. (Forts.)