gande trädgården ner till qvarngården, och följaktligen tycktes jag förlora all utsigt att få se honom häftig. Vi höllo just på att sluta förtäringen af kaffe, kuchen och kanalkaka, då tunga regndroppar föllo på det tjocka löftaket; de kommo med allt större häftighet och genomträngde de späda löfven liksom om de slitit dem i sönder; alla som voro i trädgården sökte sig skjul, eller begåfvo de sig till sina vagnar, som stodo utanför. Mjölnaren skyndade uppför trappstegen med en röd paraply i banden för deras räkning, som voro qvar i trädgården, och han var åtföljd af sin dotter och en piga eller två, som också buro hvar sin paraply. — Kom in i huset, kom in, säger jag. Det är en sommarby, och den kommer att öfversvämma stället under en eller ett par timmar, tills floden för bort den. Hität, hitåt! Och vi följde honom in i hans hus. Vi gingo först in i köket. Jag har aldrig sett ett sådant förråd af blanka kopparoch tennkärl, och allt som var af trä var lika rent. På det röda tegelgolfvet fanns ingen fläck, när vi kommo in, men inom två minuter hade många fötter gjort det smutsigt ock vått; ty köket var redan fullt, och ändå fortfor den hyderlige mjölnaren satt föra in flera menniskor under sin stora röda