AAAAO———— kardinaler forklarat påfvens verldsliga makt oåtskiljelig från den romersk-katolska religionen. Hvarthän ett sådant uttalande ekall leda, derpå kan man ej gerna tvifla; ty den krassa materialismen har aldrig att hoppas något af framtiden, äfven om den döljer sig under religiositetens lava. Det skall bii at stort intresse att få se denna schism inom katolska kyrkan utveckla sig för våra ögon, isynnerhet som den har frändskapssidor med kyrkans ställning äfven i andra länder. Frans Joset, Österrikes kejsare, andas ännu alltjemt tungt under sin kronas borda. Österrike förtvinar fortfarande under samma wyckning som nu under flera år legat lik en mara på detsamma. Ungrarne visade under nyss förflutna året en lika aktningsvärd som stark och krastig hållning i sin opposition mot de ingrepp regeringen wille göra i dess lri: och rättigheter. Det lugn, som nu råder i dessa landamären, är blow ytans, och händel-ernas kraft skall utan tvifvel snart framtvinga en sorändring. Det beror af Frans Josef sjelf, om han, då den vigtiga stunden är iane, skall kunna besvärja olyckorna och den gamla Habsburgska tronens fall. Han skall nodgas for alltid kasta bort sin medrödda arfsynd, smaken för reaktion, och i dess ställe skycda att med oppen frimodighet ställa sig i spetsen för sina tolk. Dessa skola då utan tvekan stötta under den sjunkande statsbyggnaden, tills en ny, ett frihetens tempel, hunnit uppbyggas. Och då skall Österrike med dess stora ressurser, om de få rätt begagnas, åter blir en mäktig stat och en stark törmur mot panslavismen östanifrån. Men dervill fordras att Frans Josef uppgifver det tyska, i grund och botten reakuonära parti, hvaraf han redan för länge låtit sig ledas, samt följer Maria Theresias föredöme, kring hvilken nuvarande ungrares fäder jublade: -Moriamur pro rege nostro Maria Theresia. I Ryssland har under förruna året en stor, social revolution börjat. Men här har det varit kejsaren, som sjelf ställt sig i spetsen. De lifegna ha med ett penndrag af despoten blifvit förklarade fria efter 3 års ytterligare lifegenskap. Det var en storrevolution, i hvilken Alexander med detta sitt beslut sänkte Ryssland, men den var oundviklig. Det är dock svårligen att hoppas, det ej blodiga, förfärande skakningar skola hemsöka det ofuntliga riket, iunan lugn åter inträdt och samfundet inkommit på rätta hjulspår under sin fortbildning. Det skall då visa sig, om kejsar Alexander är vuxen det stora värf, som nu föreligger honom. Har Alexander emellertid inom sjelfva Ryssland tillvunnit sig millioners välsignelse, är dock i Polen hans namn förbannadt. Tungt hänger hans spögissel och glafven öfver den polska nationen, som i början af 1861 skakade vå sina tryckande bojor och upphofvo ett smärtans skri, som skar genom alla de europeiska folkens nerver och framkallade dessas lifliga sympati. Men det var för stunden allt, hvad de kunde lemna, ty intet land var då eller är nu så fritt öfver sitt handlingssätt, att det kunnat skynda till Polens hjelp. Men Polen kan hoppas på bättre dagar, och må de randas ju förr ju heldre. Det ligger emellertid någonting rörande och allvarligt moraliskt i det polska folkets sega ifver efter att få lefva och mäktiga styrka i att kunna bibehålla sin patriotiska trosvärme. Martyrlegenden berättar, utt en mängd kristna en dag blifvit utförda och samlade midtpå en isbelagd flod, der de lemnats ensamma, nakna och blottade för den dödande kölden, utan en bit bröd att äta. Men från stränderna erbjöd man dem varma kläder och kräsliga rätter, om de ville afsvärja sin tro. Några läto förleda sig; de gåfvo vi ka men då de uppnådde stranden, omkomme de. De andra, som förblifvit ståndaktiga under