— ständsrepresentationens oförenlighet med rättvisa och billighet liksom med landets sanna intressen har ulltagit så i allmänhet och styrka, att den måste imponera både på regeringen och de privilegierade stånden. Såsom man kunnat vänta, har, om Fama talat sanning, vår ridderlige konung Carl XV ej heller velat vägra sin medverkan till afskaffandet af denna föråldrade och förhatliga representationsförtattning, som låter folkviljan träda i bakgrunden för ståndsintressena och skänker åt ett litet antal adelsmän och prester halfva andelen af den svenska folket tillkommande beslutanderätten i lagstistningsoch skatteregleringsfrågor. Vår under loppet af innevarande år sammanträdande riksdag hoppas vi skola fullt behjerta såväl konuugs som tolks enstämmiga önskan i detta fall och för alltid uppgifva ståndsintresset för fosterlandets vigtigare sak. Ty ati antaga, det adeln och presterskapet skulle vilja fortfarande passera för svenska folkets represantanter, sedan detta folk offentligen förnekat dem såsom sådana, vore, hoppas vi, att göra dessa begge stånd tör mycket orätt. Så djupt skulle de icke kunna glömma sin medborgerliga pligt, helst som andra länders exempel lärt dem, au i nödsall konung och folk kunna ordna saken i samråd utan de privilegierade klasgernas medgitvande. Allt tyckes sålunda bero på att det gynnsamma ullsallet ej släppes ur nänderna, for hvars befordrande äfven nödiga törsigtiga mått och steg må tagas för mötandet at alla eventnaliteter. En annan fråga, som icke allenast eger stor betydelse i och för sig sjelf, utan äfven nära sammanhanger med den otvannämnda, är den om folkbildningen. Argumenterna mot representationens grundande på en allt mera demokratisk basis skola forlora i vigt, i samma mån som upplysningen sprider sig ull alla tolkklasser. Hvad sjelfva barnaundervisningen angår, så har icke något samhälle inom Sveriges landamären gjort derfor så mycket som Goteborg, och önskligt vore, att man, så vidt ullgångarne det medgifva, toge rikets andra stad i detta hänseende till föresyn. Men studierna böra icke sluta med skoltidens upphörande, utan så vidt möjligt är fortsättas under den mognare lefnadsåldern. Ett gammalt ordspråk säger: man lär så länge man lefver?, och detta eger full tillämpning på de i så många församlngar redan inrättade sockenbibliotekerna. 1861 kan med rättvis stolthet visa på hvad som i detta hänseende gjorts under dess förlopp. Mälte 1862 komma att iolja sin föregångare i spåren, samt alltmera kringsprida bland alla lager af Sveriges betolkning allmanbildningens frökorn, at hvilka sedan må skördas frihetens glänsande och för: yngrande frukter! — Det var ätven det nyss förflutna året förunnadt, att se en ide komma till stånd, som är och skall än mera blifva af den största vigt for vårt land. Det är om folkbeväpningen vi tala. Sällan har någon sak omlattats med så mycken entusiasm och praktisk klokhet på samma gång, som denna. Genom de i rikets flesta städer och till någon del äfven i iandtsocknar bildade skarpskyttekårerna är visserligen ett stort steg taget mot målet, men ännu har man långt dit. Dock, ordet solkbeväpning innefattar, aw hela folket väpnas, och först när detta skett och vapenofningar hällas ofver hela landet, kan frågan anses vara löst. Stora hinder möta väl i vårt land ett så grundligt genomdrifvande af nationalbeväpningsideen, men dessa hinder torde dock redan ha visat l-ig ej vara oötverstigliga. Der den enskilte sej förmår lösa eig en bössa, kan staten eller e mera bemedlades patriotism komma honom Tull hjelp. Vi ha alla skäl att antaga, det rie(kets i år sammanträdande ständer skola egua