paraply. Han ropade äfven in hundarna och lät dem lägga sig under borden, Hans dotter sade något till honom på tyska, som han besvarade med en fryntlig skakning på hufvudet. Alla skrattade. — Hvad sade hon? frågade jag. — Hon sade att han nu borde föra in änderna, men kommer bär mer folk, så qväfvas vi. Åskvädret, kakelugnen och alla dessa våta kläderna ge mig lust att gå min väg. Kanske vi kunna få gå in och helsa på fru Scherer. Min vän bad husets dotter om tillåtelse att gå i ett inre rum och helsa på hennes mor. Hon samtyckte och vi gingo in i ett slags salong, hvarifrån man hade utsigt åt Neckar; rummet var mycket litet, mycket ljust och mycket qvaft. Golfvet var poleradt, långa smala speglar, som hängde på väggarne återspeglade flodens beständiga rörelse; en hvit postlinskakelugn med gammalmodiga messingsornamenter, en soffa öfverdragen med Utrechtersammet, ett bord framför densamma och en yllen matta derunder, en vas med artificiella blommor, och slutligen en säng i en alkov, der mjölnarens lama hustru låg, utgjorde rummets amöblement. Jag uttryckte mig som om detta vore allt som var att se i rummet, men då jag satt stilla, under det min vän underhöll ett lifligt samtal på ett språk som jag förstod blott till hälften, fängslades min blick af en tasla