Göteborgsposten – 31 december 1862, sida 3

ar starka truppmassor till Canada, så att det står rustadt, då årstiden blir gynsam för krigsoperationerna. hvilket ej före slutet af A:ril brukar vara fallet. Inom Canada finnes nu allestädes öfverdöd af lifsmedel, det saknas ej heller hästar för kavalleriets och artilleriets tjenst. Jernvägar genomskira landet från norr till söder och från vester till öster, så att trup: perna kunna inom 48 timmar fortskaffas från ena ändan af landet till den andra. Kriget skall i alla hänseenden blifva förfärligt, ty kanonbåtar kunna genomströfva floder och sjöar och de öppna städerna äro blottställda för förstörelsen. Men derföre måste äfven England uppträda med hela sin kraft i kampen, för att kunna utdela en följd af fruktbringande slag. Constitutionnel innehåller ett enskildt bret från London, hvari läses: Tretton engelska skepp hafva begagnat frånvaron af den unionseskader, som fått i uppdrag att upprätthålla blockaden, och begitvit sig ur sydhamnarne. Sju utaf dem hafva i Havannahs hamn sökt tillflykt mot tvenne nordamerikanska krigsångare, som förföljde dem och hvilka nu kryssa omkring utanfor Havannah. HEftersom de amerikanska skeppsbefälhafvarne tillkännagifvit sin afsigt, att vilja borttaga de engelska fartygen, då de löpa ut, har britiske konsuln af amiral Dunlop, som är befälhafvare öfver Jamaicas flottstation, tillräckliga stridskrafter, för att skydda sina landsmän. Den 10 December afgat amerikanska kongressen ett nytt lofordande votum öfver kapt. Wilkes. Dessutom hade lyckönskningsadresser till denne officer anländt samma dag från 25 olika städer. Lord Palmerston och earl Russell hafva genom engelske gesandten i Paris lord Cowley till hr Thouvenel uttalat sitt glada erkännande med anledning af dennes depesch angående förvecklingen. I Paris har stor sensation uppväckts genom en varning, som hr Persigny gifvit Journal des Debats. Detta är den första varning som denna fina och politiskt kloka tidning erhållit, hvilken står i så fall ensam inom den sjelfständiga delen af franska pressen. Varningen har framkallats genom en artikel at Saint Marc Girardin, riktad mot ultra-imperialisterna, hvilka vid hvarje reform, som kejsaren gör, ropa om olycka; och det är i synnerhet följande uttryck, som föranledt den stränga åtgärden: Vi skulle kanske kunna säga, att den fundamentalaste satsen i 1852 års författning är kejsaren och att det skulle vara förvillelse af en rättslärd, som alltid intages för lätt af ordet (Tioplong), om man skulle tro, att kejsardömet uppehåller kejsaren och icke kejsaren kejsardömet. Denna bittra sanning ådrog, ehuru. först efter lång tvekan, bladet varningen. — Enligt Journal du Havre har konungen af Madagascar för sin vän, pater Juan, apostolisk missionär, tillkännagifvit sin afsigt, att vilja öfvergå till katolska religionen. — Prisutdelningen i Sköna Konsternas Akademi i Paris bar nyligen egt rum, och har dervid den stora medaljen för målning tillfallit Pierre Dupuis, och den för arkitektur hr Gaudel. Från Petersburg skrifves, att om regeringen ej upphör med sitt undertryckningssystem, måste en katastrof inträffa. Det allmänna missnöjet har äfven fattat det kejserliga gardet. Flera nummer af Hertzens tidning Klockan hade upptäckts hos office: rarne i Cronstadt, hvilka genast blefvo arresterade. För att öka dessa förvecklingar, hade äfven en finansiel kris egt rum i guvernementet Kiew. Åtskilliga fabriker hade inställt sina arbeten. De utelöpande förbindelserna af de hus, som redan stoppat sina betalningar, uppgå till nära en million pund sterling. En bankir, som gjort fallit i Berdyschev, hade en passiva af omkring två millioner rubler. Frans II:s aflägsnande från Rom säges vara ett af de mål, mot hvilkas nående den nye franske gesandten i Rom, markis Lavalette, skall verka. Efter det markisen haft företrade hos påfven, yttrade denne till en af sina förtrogna: ,, Vi hafva ännu en qvart att lefva på I sitt samtal med Frans II skall Lavalette hafva afgitvit följande förklaring: ,Frankrike kan icke längre tåla, att det under skydd af dess fanor alltjemt konspireras till skada for en vänskaplig och allierad regering. I Frankrike råder den ofvertygelsen, att banditväsendet stödjer sig på konungens närvaro i Rom eller åtminstone söker deri en förevänning för sig. Frankrike tror af dessa skäl, att konungens egen ära skall göra det till en pligt för honom att lemna Rom. Frans IL skall härtill hafva svarat, att eftersom han i Rom endast lefde såsom privat person, skulle han ej heller aflägsna sig derifrån, om påfven icke nekade honom gästvänskap eller han med våld tvingades att