Göteborgsposten – 31 december 1862, sida 1

— Charles! sade hon vid hans åsyn. Ah! din Gud är den ende sanne Guden, ty han tilllåter mig se dig, innan jag dör! ... Charles lutade sig ned, med hjertat svälJande af raseri och ögonen fulla af tårar . . . Den unga flickan fattade hans händer och kyssto dem . vs — Jag dör, sade hon med slocknande stämma, jag dör utan att ha kunnat hålla min ed! ... Förbanna mig icke! ... Detta barn, som jag svurit att bevara ända till din återkomst, har ryckts ur mina armar... Förbanna mig icke, Charles! ... du har aldrig vetat min hemlighet .. Jag har älsk... Ett doft rosslande afbröt den unga flickan .. sen ström af blod forssade fram ur hennes bröst . . . döden stelnade hennes skönt formade armar och kom kroppen att göra några skälfvande ryckningar, i det han bortförde själen ... Nästan vansinnig af smärta, raseri och vrede, fick Charles, som knappast mera egde något medvetande af hvad som tilldrog sig omkring honom, böra nya rop af raseri. .. Han sprang upp... Skogsblomman hade uppnått flyktingen: cen förfärlig kamp började . .. Charles lemnade den döda, för att skynda till Skogsblommans hjelp. Den okände hade kastat barnet till marken... Äfven han hade ej mera något vapen... Brottningen var förfärlig ... Striden var dock af kort