Göteborgsposten – 31 december 1862, sida 1

svalkad af den rena luften, lade sin olyckskamrats ännu sanslösa kropp ned i det yppiga gräset. Derpå ryckte han till sig den stridsyxa, Skogsblomman bar i sin gördel, och rusade framåt ... Gevären lågo qvar i den underjordiska gången . .. Ilan hade j hunnit taga ett par steg, förrän ett skott ljöd ... En man föll: det var den, som höll barnet och hotade Morgonstjernan. Den andre kastade nu bort sitt onödiga vapen, tog barnet i sina armar och lopp mot hafvet . .. Morgonstjernan rusade efter honom och höll sig krampaktigt fast i hans kläder . . . Charleg ilade med blixtens hast till stället, men han kom för sent... En dolkstöt träffade Morgonstjernans bröst, så att hon släppte sitt tag, hvarpå mannen skyndade bort med sitt byte. Charles samlade åter sina krafter . . . och lopp efter den flyende ... men en skugga passerade förbi honom... Det var Skogsblomman, som återkommit till sans, då hon fick se sin syster hotad . .. och nu flög utan vapen till Morgonstjernans bistånd . .. Men äfven hon kom för sent . .. Krigarinnan utstötte ett sorgset skri och började åter sitt med lopp en sådan hastighet, att man tydligen kunde se, det hon skulle uppnå den flyende . . . Charles kom fram till stället der Karaibskan fallit . . :