Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 3

Gamarne. Det gröna fältet utanför gångens bågöppning tillhörde verkligen den karaibiska delen af ön. Det var samma ställe, der ännu några dagar förut den förtjusande byn legat, hvarest Charles och Mabhurcc förr åtrönt så stor gästfrihet och hvilken Camparini samt Bamboulå förrådt, antändt och förstördt, biträdda af engelsmännen. Charles följde med blicken riktningen af Skogsblommans hand, men han förmärkte likväl ingenting, som särskilt kunde ådraga sig hans uppmärksamhet. Plötsligt lifvades hans blick: han hade i det höga gräset upptäckt en liten trupp af män, som marscherade ned mot bafvet. Truppen bestod af fyra man. Den, som gick i spetsen och tycktes vara chef, var klädd som en fransk adelsman från förra regimen. Han tycktes vara ung, för att döma af hans hållning och lifliga gång. Hans trenne kamrater voro trenne negrer. Alla tre buro på sina axlar en börda, bvars form man tillfölje af det stora afståndet ej kunde urskilja. De fyra männen gingo med snabba steg ned mot den lilla hamnen, der karaiberna förut brukat hafva sina piroger förtöjda. — Hvilka äro dessa män? sade Charles. Hvad vilja de? hvarifrån komma de?