Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 3

Skogsblomman svarade icke. Charles vände sig om mot den unga flickan; dennas ögon flammade och bröstet häfde sig högt... En stark vrede kom hennes blod att koka. Hennes darrande hand var alltjemt utsträckt i riktning åt fältet till. — Den der... den hvite. ..mumlade hon . Det är han som dödat den store chefen och i forbund med en annan öfverlemnat passen åt engelsmännen och byn åt lågorna. Drifven af en och samma känsla af bämnd, rusade de båda unga framåt. Den förpestade vattenbassinen hejdade dem, lik en oöfverstiglig barridre. Charles ryggade tillbaka. Skogsblomman ville luta sig ned; men föll omkull. Hon hade inandats de dödande ångorna. Charles tog henne i sin armar och bar he:ne bort. Skogsblomman återkom långsamt till sans. Charles hade fattat sin bössa och sigtade på den af de fyra männen, som gick i spetsen. Han förde fingret till trycket; men den fuktighet, som rådde i berget, hade gjort fängkrutet vått. Bössan klickade. Charles vände sig om, gripen af raseri. Under några sekunder hvirflade de mest förfärande tankar omkring i hans själ. De många slag, som drabbat honom, omtöcknade hans bjerna. Han utstötte dofva skri och vred sina händer,