Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 2

les gick fråmst, undersökande marken med sin bösskolf. När gången åter plötsligen blef bredare och nästan bildade långsträckta kamrar, gingo de olyckliga försänkta i det djupaste mörker, oroligt framåt, under fruktan att komma in i någon gång utan öppning och sålunda alldeles råka vilse i berget. Sjeltva gångens botten tycktes hopa hinder på hiuder. Den var beströdd med skarpa lavastycken, hvilka sargade fötterna. Stundom sänkte sig hastigt den mörka gången och tycktes skola leda till ställen, belägna under hafsytan, eller till kratern af någon illa släckt volkan. Ingen betviflade, att det icke under Svafvelkällan fanns en volkanisk ugn, färdig att återupptändas, och denna ugn måste vara nära intill. Ibland deremot höjde sig gången i en brant sluttning uppåt och var svår att passera. Då vaknade åter hoppet hos de båda olyckliga. Gångstigen höjde sig så mycket, att de borde vara nära dess öppning. Men detta bopp gäckades åter plötsligt. En gång likväl skönjde de högt, högt ofvanför sina hufvuden en blå strimma och cen solstråle silade sig genom en remna i berget, samt trängde med sitt guld ända ned till flyktingarne . . . Men snart försänktes dock allt åter i mörker. Hvart förde denna väg, som de så brådskande tillryggalade? Ingen visste det, ingen skulle kunnat