Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 2

-— Jag beder till den Gud, hos hvilken du bönfaller! sade hon med upprörd och stark stämma. Jag beder till honom, icke derföre att jag hyser någon fruktan, utan derföre att han är de hvitas Gud, som likna dig, och du alltid varit karaibernas vän. Charles uttalade med hög röst sina böner. Det var ett skönt och rörande skådespel, osedt af hvarje menskligt öga, detta af den man, som lidit så mycket, af denna qvinna, Bom uppfödts i vildhet, bedjande tillsammans i djupet af en underjordisk gång, omgifna af de största faror, till den Gud, hvars eon dött på korset i en annan trakt af jordklotet. De reste sig åter båda, stärkta af det mod de hemtat i bönen, derpå kastade de sig i hvarandras armar och omfamnade hvarandra konvulsiviskt, ej såsom tvenne älskande hvilka gifva vika för sin passion, utan såsom tvenac menniskor med mod och hjerta, hvilka stå färdiga, att, om Gud så vill, dö tillsammans. Derefter anträdde de åter sin snabba gång. Det mörker, som omgaf dem, var så djupt, att de ej kunde urskilja de stenar, mot hvilka deras fötter stötte. Gången hade blifvit så låg, att de måste gå nedböjda, och så trång, att de endast kunde passera en och en. Ibland närmade sig de båda klippväggarne så mycket till hvarandra, att flyktingarne måste tränga sig på sidan framåt, Char