Göteborgsposten – 30 december 1862, sida 2

AA RA de haft att utstå, uttömt deras krafter. De hade nu redan i trenne timmar gått framåt omgifven af mörker och okända faror, samt rof för de dystraste farhågor ...de förmådde knappast hålla sig uppe. Charles uppmanade sin olyckskamrat, att sätta sig ned på ett klippstycke, och lade sig sjelf ned på marken, Slutligen insomnade de båda, alldeles betagna af trötthet och själsrörelse . .. Denna sömn varade knappast en timma, men Gud hade, genom att sända dem den, beredt dem tillfälle att hemta nödig sinneshvila. De kände sig snart lugnare och sina kroppar mindre utmattade, och anträdde åter sin färd med nyvaknadt hopp . . . Gången vidgade sig så, att de kunde gå i bredd, hållande hvarandra i hand. De började redan åter tro på sin räddning, då Skogsblomman, som i likhet med alla naturens vilda barn, hade en utomordentlig fin börsel, plötsligt stannade. — Jag hör hafvets brus! sade hon. Charles lyssnade: han tyckte sig äfvenledes höra ett sorl. De påskyndade åter sina steg så mycket mörkret tillät dem det. — Jag ser dagens ljus! återtog Skogsblomman, och jag hör alltjemt vågornas brus. — Skalle denna underjordiska gång mynna