Göteborgsposten – 28 december 1861, sida 3

utgifter, men konungen beslöt, mot sin minmsters inrådan, att det oaktadt sätta den nya organisationen i verket, atsatte krigsministern Bonin, och gaf honom till efterträdare von Roon. Oaktadt denne man var representant för dem inom armten som hysa förakt för författningen och åtrå efter att vara en egen statsmakt, på hvilken wmouarken skulle kunna omedelbart stödja sig, stannade ministeren likväl qvar. Landtdagen fann sig i hvad som skett, och tillochmed inom pressen och folket ljöd den från partiets ledare utgångna lösen så väl, att konungen måste tro, det han befann sig i fullkomlig öfverensstämmelse med sitt folk angående uppfattningen af deras ömsesidiga pligter och rättigheter. Vid kröningen gaf han uttryck åt sitt system i de bekanta talen, och hvarken gjorde hans märkliga pockande på sitt konungadöme med Guds nåde någon skåra i folkets entusiastiska hyllning öfverallt inom hans stater, ej heller förringades de deputerades underdånighet genom det åsidosättande, som visades dem i jemförelse med :de andra kröningsgästerna, eller genom den nedsättande ställning konungen anvisade representationen i sitt svar på deras lyckönskan: att den skulle råda honom och han skulle lyssna till dess råd. Det värsta har likväl varit konungens omedelbara ingripande i valen. Hans ministör hade officielt uppmanat till att välja med frihet, men konungen varnade i ett tal, som han höll kort före valhandlingen, mot att välja någon, som hörde till de ytterliga partierna eller öfverhufvud andra än sådana, som ville understödja hans politik. Detta var ännu oklart, alldenstund man väl måste antaga ministerens anhängare jemväl vara konungens, men i tvenne nya senare tal efter valen har konungen förklarat ministeriela deputerade vara extrema. I en punkt var det emellertid bekant, att det rådde oöfverensstämmelse mellan konungen och ministerens flertal, nemligen i afseende på armåorganisationen, och häri hafva nästan alla valen gifvit ministeren rätt. — Krisen är visserligen öfverstånden och ministeren sitter qvar, men spänningen är blifven till verklighet och det kroniska sjuka skall nog åter bryta ut. Och det är en monark med sådana principer, som de goda tyskarne ansett skola kunna på liberal basis reformera hela Tyskiand! Och det är under ett sådant land, med dylika reaktionära söndringselementer, som det sjelfständiga, frisinnade och starka dunska folket skulle böja sig!