Göteborgsposten – 28 december 1861, sida 3

— a Hvarjehanda, Den största visheten. Att vara lycklig i sitt hem borde vara målet för all äregirighet, målet för hvarje önskan, hvarje sträfvan, och endast den som har detta mål för ögonen och med energie söker vinna det, kan med rätta kallas vis. Mängdens bifall, rykte och glans äro lika raketerna och lusteldarne i ett fyrverkeri: de blända och slockna. Glädjen och belåtenheten i hemmet är den lugnt och jemnt brinnande lågan, som värmer och lyser. Afven den inre menniskan blir ofta sorgfälligt utrustad för sällskaslifvet och smyckad med dygder och älskvärdheter. Det konstlade leendet på läpparne är i våra dagar mindre sällsynt, än sminket på kinderna. Man bär ej mer några skönhetsfläckar; men väl sminkar sig verlden i dag som forna dagar med sköna känslor, som äro fremmande för hjertat. I sitt hem åter framträder menniskan i sitt innersta väsende; här aflägger hon prålgodset och förklädnaden såsom en tryckande börda; här endast får man se menniskan i sin sanna gestalt. Vi måste derföre, obemärkte af dem, betrakta våra medmenniskor i deras husliga förhållanden, för att få en riktig måttstock för deras karakterer och kunna bestämma, huruvida de äro i besittning af förmågan att, skiljda från verlsbullret, i skötet af sin familj, sjelfva vara lyckliga och göra andra lyckliga. I ju högre grad en menniska förmår detta, med så mycket större skäl kan henne tilldömas vishetens och dygdens pris. En gengångare, I ett landsortsblad lästes härom dagen följande tillkännagifvande: En fet slagtad Oxe inkommer på stora torget tisdagen den 17 dennes. En ung man kom in i en rakstuga för att låta raka sig, Barberaren kom sjelf för att tvåla in sin kund och lät honom sitta. Hvarföre låter ni mig vänta sålänge? frågade slutligen den förhoppningsfulle ynglingen ängsligt. — Ursäkta mig, min herreX, var barberarens svar, ,jag vill endast låta ert skägg växa litet till. Fråga och Svar. , När skall jag en gång få ro?, deklamerade en teaterprinsessa på scenen. — ,Jo — när mamsell betalt sin sidenklädning!,, blef svaret från en åskådare. En allmän applåd följde derpå. Samtal mellan en smörhandlare och en skomakare några dagar före Jul. Min bäste herr skomakare! Som jag mig tänker bort bege Till Stockholm såsom resande Uti ett vigtigt ärende, Och jag har klent på fötterne; Ty stöflorne ä söndrige Och alldeles oduglige, Så kunde jag kanske få be, Om ej för träget arbete Upptager herrn vid lästarne,