Göteborgsposten – 28 december 1861, sida 2

sent! Den gamle chefen är död, den unga systern är fången och Skogsblomman ser sina krigare fly för de engelska gevären. Karaiberna äro förlorade! — Nej! nej! utropade Charles, jag kommer för att rädda dem! Hoppas! Förstärkning skall anlända. Vi skola blanda våra tårar tillsammans öfver chefens minne och vi skola befria Morgonstjernan. Skogsblomman svarade icke; hennes blickar rådfrågade horisonten. Charles vände sig om och såg bort i samma riktning. Ofvanför de busksnår, som omgåfvo dem syntes de engelska soldaternas röda uniformer, hvilka stucko af mot bladens gröna botten. Tjugo gevärspipor sänktes på en gång med korn på de båda unga å platån. Tjugo fingrar tryckte af på fjedern och tjugo skott dånade genom luften. Men snabb som blixten hade Skogsblomman gripit Charles i armen och med honom hoppat ned i en ravin, som låg djupt under deras fötter. De engelska kulorna ströko med ett hvisslande ljud öfver deras hufvuden. Rasande aflossade de engelska soldaterna en ny salva uppå dem, men de voro numera utom all fara. De hade i sitt hopp utför stannat på ett klippstycke. Några soldater gjorde mine af ati vilja våga sig ända ned till dem. Skogsblommar