Göteborgsposten – 28 december 1861, sida 2

som äro rof för en panisk förskräckelse. Han ville hejda dem; men ingen lyssnade till bonom och alla fortsatte sin brådstörtade flykt mot den karaibska delen af ön. Charles rusade fram; då han uppnådde ändan af klippan, upphörde plötsligt gevärsskotten. Man hörde blott skri af raseri och vilda hundskall. Charles stod orörlig, väntande ... tvekande. Plötsligt blef han på klippan varse en ung röd karaib, hvilken, för att döma efter den långa röda fjäder han bar på sitt hufvud, ej kunde vara mindre än stamchef. Fastän klädd i en fullständig rustning, besteg denne krigare dock klippan med beundransvärd vighet och förfärande djerfhet. Charles lutade sig ut öfver afgrunden, för att räcka en hjelpsam hand åt den vilde krigaren; men denne kastade sig lätt upp på klippan, utan att mottaga den erbjudna bjelpen. — Skogsblomman! utropade Charles med ett utrop af glädje. — Du! utropade den unga flickan och ryggade af öfverraskning tillbaka. Det var verkligen bhjeltinnan på Saint-Vincent, den tappra dottern till den gamle chefen, som nu kom upp på bergsplatån. Charles och Skogsblomman stodo några ögonblick bredvid hvarandra, utan att säga ett ord. — Ah! sade slutligen den unga flickan och skakade på sitt vackra hufvud, du kommer väl