Göteborgsposten – 28 december 1861, sida 1

Garlerkonungen tog sin kamrats händer, tryckte dem hårdt och tvingade honom att se sig i ansigtet. — Hör! återtog han med långsammare ton, vi äro nära invid målet! vi skola lyckas, jag försäkrar dig det, men om jag framdeles skulle öfverraska hos dig en enda dålig tanke, måste du dö!... Har du ännu förstått? Du känner mig. Hör mina befallningar och sänk ditt hufvud ! Camparini förblef tyst i några ögonblick, under det de glänsande strålarne från hans svarta ögonstenar sänkte sig nästan tjusande i grefve de Sommes. Derpå lemnade han, utan att tillägga ett ord, utan att göra en åtbörd hastigt Bamboulå och skyndade bort i det höga gräset. Gevärselden blef allt starkare och närmade sig. Bamboulå stod orörlig; han blef blek i ansigtet som ett lik. — Huru kan han veta, utgissa och begripa allt? utropade han och gnisslade i raseri med tänderna. Ah, det är en riktig djefvul ! . . . Och jag skulle sänka mitt hufvud! Och jag skulle döma mig till att blott spela en roll af andra rangen! Och jag skulle fortfara att vara din slaf! Nej! nej! tusen gånger nej! Om jag ock skulle riskera allt i en sista kamp ... skall jag likväl fortfarande strida! ij Bamboulå kastade en snabb blick omkring