Göteborgsposten – 24 december 1861, sida 2

Se boningen derborta, Som strålar nu så klar: Hvi ären J så korta, Minuter? — Dröjen qvar! Mitt skönsta barndomsminne, Min bästa barnatro, De möta mig derinne I hemmets sälla ro. — Men, broder, stunden flyger: Du der ej dröja får. Från minnets verld du smyger Och torkar bort en tår — Här firar du bland vänner Den ljusa barnafest Och fröjdas — fast du känner, Att hemma är dock bäst. Och dock till hemmet finner Du rätta vägen ju, Ty Julestjernan brinner I himmelskt ljus ännu. Följ henne, ack, hon leder Till Bethlehem din stig: Der fall i stoftet neder, För Gud ödmjuka dig! Men kanske stjernan skymmes, Som brann så herrligt förr; Kanske ej mer du rymmes I stallets trånga dörr — O fly, du tviflets dimma, Fly, kalla töcken, fly! Än skall vår stjerna glimma Ur nattens delta sky. I glädjens dar hon sätter Sin gloria kring oss, Och under sorgens nätter Är hon vårt klara bloss — När bleka läppar stamma Farväl till jordens fröjd, Som sol skall stjernan flamma I nya himlars höjd. — O, broder, du förlåter Min enkla sång i dag, Men hjertat jag upplåter Så fritt i vänners lag. Predika höfves presten Och icke sångaren, Men — allvar stör ej festen, Det endast adlar den. I qväll är löftets timma, Från fordom är det så; Och mummans perlor simma I bägarn nu, som då; O, medan bilden hägrar Af svunnen barndomtid, Vig dig för ljusets segrar, Vig dig för ljusets strid! Gör löftet, broder, gör det, Att blifva ljusets tolk; Drag ut dess svärd och för det Med kraft bland vilsna folk. — Nu tömma vi pokalen. (Så är det sed i Nord), Sen skallar det i salen: Än varde ljus på jord! Daniel.