Göteborgsposten – 24 december 1861, sida 2

Julfesten. Välkommen till jordlandens dalar och fjäll Du nalkas ånyo, du festliga qväll, På vingar af frid från den strålande höjden. Hvart hem blir en helig, en grönskande lund ; Som hoppet bekransadt står, rest i dess rund, Ett altare, helgadt den menlösa fröjden. På andaktens harpa en julpsalm att slå Till altaret stiga de lyckliga två: Husfadren den milde, husmodren den fromma. Dem följa, ovanskligt förenta, ditopp Den brinnande tron, det odödliga hopp Och kärleken, begges förskönande blomma. Ty der, hvar de ljufva, de husliga band Olösligen knytas af trohetens hand De syskonen tre äro skyddande vakter. I vexlande öden af lust och af nöd, I festliga stunder af lif eller död. De äro de medlande, ordnande makter. Nu lyses för festen ett trefaldt: Guds frid! Bekymren och oron de flykta dervid, Men in sväfvar glädjen på trigjorda vingar. Nu granarna dofta, nu julljusen ge En trollglans åt allt hvad små andarne se, t allt hvarför chören, den jublande, klingar. All barnfröjd är skönhet. Hon tjusar din syn O menniska! der på den snöhvita skyn Af oskuldens fromhet hon far dig till möte. Ett drag af Dens fägring du skåde deri, Som varit, som är och som evigt skall bli Ursoln i det skönas oändliga sköte. När sent ifrån julfestens gyllene ö De tröttade segla på drömmarnes sjö Till nejder mer sköna, till stjernor mer klara, Och fädren i englarnes skydd dem förtro Med blickar af sällhet, med sinnen af ro Och allt är så tyst för den slumrande skara: Då gå de igen dessa lyckliga två Till altaret fram att i enslighet få De smältande känslornas strängspel beröra. Sist stämma de upp den odödliga sång Som ljöd mellan himlen och jorden den gång Den Helige kom att oss saliga göra. Du fridfulla qväll! du bevingade natt! En bild från min barndom för minnet du satt, En ljusbild som troget mig följer till grafven.