Göteborgsposten – 23 december 1861, sida 2

in i hyddan. Vid åsynen af Charles, gjorde hunden ett gladt språng emot honom, — Codma! utropade den unge mannen i glädjen. Ah, din herrskarinna är således icke död, ty då skulle du ej vara så glad af att återse mig! Hunden hoppade, nästan dansade och slösade sina smekningar på Charles, men sökte synbarligen att förmå honom gå med sig. Charles insåg snart den kloke hundens mening, lemnade med honom byddan och skyndade till en annan nära intill. I första rummet påträffade han en man, som låg förblödd och med af döden vanställda drag utsträckt på en bädd af torra blad. Charles gick lifligt fram till honom. — Pakiri! utropade han, då han i den döende igenkände anföraren för de svarta Karaiberna. Den sårade helsade honom matt med handen välkommen. — Illehöe? frågade Charles. — Pakiri gjorde en kraftansträngning öfver sig sjelf. — Han är död! sade han. Engelsmännen ha dödat honom! — Morgonstjernan ? — Hon sitter fången. — Och Skogsblomman ?