Göteborgsposten – 23 december 1861, sida 2

bete. Slutligen återvände de tre männen till hvarandra och började öfverlägga. Det antogs alln.änt, att engelsmännen öfverrumplat Karaiberna och slagit dem till sista man. — Mahurec! skynda efter vårt folk ! ropade Charles hastigt. Den gamle sjögasten skyndade att lyda och var snart tillbaka med den lilla troppen. Charles ställde sig i spetsen för densamma och man började nu rycka fram mot berget. Men allt var tyst, intet spår af hvarken vän eller fiende. Slutligen hunno de fram till en liten hydda. Charles gaf de andra tecken med handen att stanna qvar och gick sjelf in i byddan. Denna var hans egen, densamma som Illehiie gifvit honom, den som Skogsblomman och Morgonstjernar utsirat och smyckat. Han steg ia: palmträdens bladvippor bildade alltjemt lefvande tapeter på väggarne. Hvarenda småsak stod qvar på samma plats som då han afreste. Hans hängmatta val på sin plats och tycktes färdig att mottaga honom. Charles såg sig med rörelse omkring. In gen menniska visade sig dock för hans blickar Endast den djupaste tystnad besvarade de suckar som uppstego ur hans beklämda bröst. Han slel sig likväl lös från dessa nedtryckande minnen oct tänkte gå ut ur hyddan, då ett starkt tjut plötsligt lät höra sig och en jättelik blodbuad rusade