Göteborgsposten – 21 december 1861, sida 2

Poliskammaren. I tordags var till poliskammaren uppkallad krowobagaren C. J. Lind, att ansvara derföre att en onom tillhörig hund den 13 dennes bitit gossen Gutaf Svensson. Enligt den senares berättelse kom han sående i hörnet af Larmoch Köpmansgatan, då Lind, Itföljd af trenne hundar, ätvenledes vek at nedåt Söpmansgatan. En af hundarne, hvit med svarta läckar, sprang dervid fram och bet Gustaf Svensson benet. Efier denna bedrift fortsatte hr Lind och wundarne lugnt sin väg samt gingo in i en port, litet ängre ned på Köpmansgatan. Gustaf Svensson skynlade efter ba upphann bonom i porten och bad hoom om litet hår af bunden, för att lägga på såret, när man anser ast sådant skola förekomma att såev efter ett hundbett blir elakartadt. Detta fick lock Gustaf Svensson icke. — Af hörde vittnen hale artilleristen Alexander Hansson, som nyss förut varit i sällskap med Gustaf Svensson, men skiljt sig från honom, ej sett hunden bita denne. Dock hade an hört en hund skälla och någon derefter uppgifja ett rop. — Ett annat vittne, Carl Mellgren, hade ett Lind komma, åtföljd af tre hundar, och taga vägen nedåt Köpmansgatan. Af dessa hundar sprang mn hvit och svartfläckig fram och bet Svensson så vtt blodet rann. Om det var L:s hund — L. hade olifvit ålagd att medhafva den till poliskammaren — unde han ej bestämdt säga, men nog var han allleles lik denna. L. hade ej stannat för att efterse hvad som händt, utan ingått i en port dit hunden straxt derpå töljt efter honom. — Arbetskarlen 5. J. Andersson hade ej sett när hunden bitit Gustaf Svensson, men deremot sjelf vid ett annat tillfälle blifvit biten af samme L:s hund, något som lär ha händt många nog. — L. förklarade deremot att den hund som nu stod anklagad var ett djur af det mildaste och fridsammaste temperament i verlden. Deremot hade L. förut äfven en af samma race som var litet mera kolerisk samt litet emellanåt naffsade folk i benen, och hade hr L. låtit denna hund med lifvet plikta för sina blodtörstiga instinkter. Hvad föröfrigt angick Mellgrens vittuesmål ansåg L. att intet afseende dervid borde fästas, då M. icke bestämdt kunna intyga, att L:s hund var identisk med den som bitit Svensson, och då dessutom många hundar finnas i staden som likna hr L:s. En omständighet talade dock emot detta försvar, den nämligen, att hunden följt med hr L. Utslaget i målet blef, att hr L., som genom bristande uppmärksamhet på ett honom tillhörigt hundkreatur vållat att detta tillfogat Gustaf Svensson en mindre åkomma, skulle derföre plikta 14 rdr, och ersätta målsegarens lidande med 5 rdr. Dessutom skulle han vid 25 rdr vite ettdera hålla hunden vunden eller skjuta honom. — Arbetskarlen Nils Larsson från Rålandaberg på Oroust, som under sommaren arbetat i en firman W:m Röhss C:o tillhörig brädgård, stod itorsdags anklagad i polisen för att från denna brädgård ha tillgripit omkr. 4 famn plankved. Några gossar hade emellan kl. 5 och 6 på onsdags morgon märkt tvenne karlar, af hvilka den ene var Nils Larsson och den andre en person från Lidköping vid namn Stark, utanför trädgårdens plank upplägga ved i bördor. Gossarne hade genast anat att de båda personerna, hvilka de kände, voro ute på någon mindre ärlig spekulation, hvarföre de ställt sig på lur i en port för att se efter hvad karlarne hade för sig. De blefvo dock bemärkta. Stark hade derpå tilltalat dem och sedan äfven Larsson. Båda begärde att de skulle bjelpa dem med att lägga upp veden, hvarefter de skulle få 12 skilling för sitt besvär. Gossarne anade dock att denna begäran blott var en list för att inveckla äfven dem i affären, hvarföre de afslogo. I stället underrättade de hr KRöh-s8? i närheten boende brädgårdsinspektor. Denne skickade efter polis, samt gick sjelf sedermera ned till brädgården. Han mötte dervid de båda vedtjufvarne, hvilka togo till flykten, då de märkte honom. Den ene kastade sig öfver ett plank till höger, den andre öfver ett dylikt till venster om gatan. Blott Nils Larsson blef upphunnen. Stark lärer sedermera ha begifvit sig från staden. Nils Larsson lade vid polisförhöret hela skulden på Stark, och sade att denne kastat veden öfver planket samt bedt honom, som ankommit sedan veden blifvit utkastad, hjelpa sig med att bära det tillgripna, hvilket tillsammanlagdt utgjorde nära I famn och värderades till 4 rdr. Målet remitterades till Såtvedals häradsrätt, och får Larsson under tiden vistas på fri fot. oo Hustru Maria Larsson från Bollebygd hade i onsdags rest in till staden för att derstädes göra inköp för julen. Hon hade derunder äfven gjort ett besök i handlanden Sjöstedts salubod vid Kungstorget och vid bortgåendet derifrån låtit tvenne byttor göra sällskap, hvilka blifvit ställda afsides af och tillhörde en bonde som handlat i boden. 1 dessa byttor funnos 10 8. brunt socker, 64 2. hvitt socker samt 4 Z. kanel. Då Maria Larsson aflägsnade sig, blef hon likväl bemärkt af hr Sjöstedts boddräng, ) Fröken Anne Sofie Rutensköld, om hvars oväntade död man nyss läst underrättelse i denna tidning. Charles och Henri ryste till! stora blodlefAm suntaa nå Åagta ftfrannatnmat TPI slan 1.2. 9