nedrifvit det plakat, som förbjuder allmäheten att samla sig utanför kyrkorna; en tredje återigen, emedan han spottat och gjort en föraktfull åtbörd, då han läste de officiela plakaten ! Straffkompanierna, det vill säga de militära bagnos, utgöra det grymmaste straff man känner i Ryssland, Kamtschatka och grufvorna äro ingenting mot dem; och detjär till detta helvete, som vårt belägringstillstånds Minoser skicka unga män, hvilkas hela brott består i en föraktfull åtbörd framför en offlciel proklamation! Jag hoslägger generalmajor Schultzs cirkulär, som förkunnar samma straff öfver de orgelnister, hvilka på sina orglar accompagnerat psalmen Boze cos Polske. Ännu en gång, jag låter regeringen sjelf tala; döm sedan sjelf! Det öfriga ötvergår all bedrifning. Vi befinna oss åter i den forna regeringens glansperiod, och vi lefva bokstafligen under skräckväldet. Den skiljnaden eger likväl rum mellan det förra och det nuvarande systemet, att man förr under kejsar Nikolai dagar visste, hvad man hade att rätta sig efter, och att enhvar kunde förutse sitt öde. Man visste t. ex., att man för egandet at en bok at Mickievicz eller Thiers skulle bli inspärrad i citadellet och derifrån skickad till Siberien, om man ej hade en mer eller mindre hög eller låg protektion. Nu kan ingen förutse eller på förhand beräkna sitt brott och sitt straff. Massor hafva i hufvudstaden sjungit, och massor sjunga ännu i dag i provimserna en berömd, men i verkligheten icke revolutionär psalm, och det är bland dessa massor och för denna sång, som polisen på höft griper enskilda personer och de militära kommissionärerna ålägga dem de straff, som enligt lagen i allmänhet äro bestämda för stigmän och mördare. Bärskilda fängelser hafva nyligen inredts för qvinnor, och det är en välgerning; ty först sammanstufvade man de politiska fångarne af båda könen bland hvarandra 1 kasematterna. — Stiftets öfverhet, en 80-årig gubbe, och nästan hela domkapitlet i Warschau äro inspärrade i citadellet. Presten vid det evangeliska konsistoriet, öfverrabbinen Meizels, de båda vicerabbinerna och förmannen för det israelitiska konsistoriet göra dem sällskap. Trosbekännelsernas likhet inför krigsiagen är fullständig, och vissa liberala tidningar i vestern borde deri se ett bevis på, att vår nationala rörelse icke är så alldeles ultramontan; den är ej heller synnerligen aristokratisk, ty de i citadellet inspärrade äro till största delen rika hanudiande, bankirer, ordförande för korporationer med köpmännens äldste i spetsen, arbetare och lärpojkar. Våra diktatorers förbittring är isynnerhet stor mot judarne, och de äro en skottafla för planmessiga forföljelser. Franska Moniteuren för d. 14 dec. dementerar den i åtskilliga parisertidningar förekommande berättelsen om att Frankrikel skulle erbjuda sin bemedling i den engelskamerikanska stridsfrågan; hvilken berättelse föranledts af general Scotts afresa från Paris till Amerika. La Presse beråttar från Washington af d. 1 d:s, att folket är stämdt för motstånd mot England. Den franska flottdivisionen wid Antillerna skall, efter hvadl det säges, begifva sig till Charlestown (på Newis?), der en engelsk eskader redan törut kastat ankar. — I Paris går det ryktet, att franske utrikesministern Thouvenel skriftligen meddelat lord Palmerston Frankrikes åsigter om Trentaffären och förklaklarat, att den utgör en kränkning at folkrätten. — Londonertidningen Morning Herald uttalar sig mot hvarje bemedling i den amerikanska frågan, om det är sannolikt, att England skall finna sig i en bemedlande makts afgörande, och om detta lyder till förmån för kapten Wilkes handling. Angående handelsfördraget mellan Frankrike och Preussen skrifves från Paris, att den franske underhandlaren väntas med det snaraste tillbaka till Paris, för att mottaga nya instruktioner, emedan underhandlingarne skola så hastigt som möjligt återupptagas. Den i Neapel utkommande tidningen Pungolo offentliggör en berättelse från en konsularagent för en utländsk makt, enligt hvilken anföraren för ett af upprorsbanden derstädes, spanjoren Borges, som nyligen blifvit skjuten, förklarat, att han blifvit bedragen af den legitimistiska komitåen i Paris. I de neapolitanska provinserna funnos inga revolutionära elementer, säger han, mot den italienska regeringen; han hade endast mot penningar kunnat hopsamla några mördare och tjufvar. Han hade velat bege sig till Rom, för att hos Frans II anmäla hvilka skändlig—K — EE AA — VV HV